Vad hände?
Jag höll en skrivworkshop som jag sett fram emot mycket.
En skara förväntansfulla, öppna, vackra människor kom i solskenet och tog plats
vid bänkarna i det varma rum vi ställt i ordning med levande ljus och eld i kaminen.
Jag var inte nervös längre, från att ha grubblat på det ultimata upplägget, skrivit ordningen om och om igen kände jag mig plötsligt stabil och närvarande.
Kanske för att jag fått nån slags uppenbarelse om vad jag vill vara, ett par dagar tidigare.
Att bli större, en vuxen som håller. Den mamma som jag själv längtar efter. Den förälder
som nästan alla jag känner längtar efter. Alltså, det är symboliska i att vara en en sån slags vuxen skulle jag vilja bli om jag kan.
Med detta blev skrivworkshopen väldigt kär och nära, det är lätt att var närvarande när man vill vara
där man är. Deltagarna delade med sig av sina texter och det var så darrande fint.
MEN sen efteråt när jag satt i bilen på väg hem och kände efter inuti, var jag så otroligt sorgsen.
Men jag kunde inte alls förstå varför. Det var slut, jag var trött, men det var helt lyckat och bra och jag hade gjort mitt bästa. Ändå denna sorg som bara välde upp och ville gråta. Väl hemma kolla kalendern.
P M S
Det slår aldrig fel.

Igår var 8 mars, Internationella Kvinnodagen. jag hann inte skriva nåt, allt gick i ett.
Det är en politisk dag för mig, med tillbakablickstema. Allt som kvinnor kämpat för genom århundraden av rättigheter. Jag tjafsar med män om vad feminism är ibland. De känner sig hotade och vill inte komma med på tåget om det ska vara så fientligt. Jag ser inte fientligheten, var finns den? Kanske några feminister är arga på män, men so what? Låt dom vara arga, knappast utgör det ett hot mot ett helt massivt patriarkat. Men jag är mån om att få med mina söner, jag vill att frågorna ska vara brinnande aktuella hela tiden. Att vi ska prata om vad det innebär att vara människa i ett samhälle som inte är jämnlikt fullt ut.  Ingen är fri förrän alla är fria.

Jag är med hunden idag, ensam. Vad det gör med mig. Jag är så ovan. Hon drar mig fram i snön. Hon är vit som snö, stoppar ner hel ansiktet under den. Hon vill äta frysta jordkockor och bajs. Vill leka med andra hundar, jag är rädd för att de ska bita henne i nosen. Hela tiden är jag nervös. Men jag har sett henne i en dröm, hon sa att jag ska lita på henne, att hon ska lära mig saker. jag tänker på det för att lugna mig, den större meningen drömmar kan ha. Hemma i min lägenhet är hon rastlös, vill leka med en boll men jag vill vila. Hon bökar runt i alla rum, hittar till slut en sval plats vid balkongdörren, jag smyger dit och tar en bild. Hon gnyr lite i sömnen.

Alla hjärtans dagar alla dagar

VAB, Lilyhammer, solen lyser på fältet, vi springer med en vit hund.
Varsitt chokladhjärta, spanska faster på middag, te hos bästa kompis, slajmtillverkning med glitter som gör mig tokig, fastnar i allt, håret, maten, huden. Jag vill inte ha kuddkrig vid läggdags, surtant, surtant, surtant. Jag sjunger det vackraste jag kan och kliar på ryggen, min son säger  "va skönt, å va fint du sjunger mamma. Du borde ha en egen U-tube kanal och sjunga alla sånger du kan."
Andra barnet övar autograf med skrivstil, andra barn sitter på pendeltåget och stirrar in i mobilens skärm. Jag vill ha vårnatt och dricka direkt ur vinflaskan, på väg till ett vatten, hängande runt halsen på mina vänner och vara 17 år igen och kär som då och pirrig som då och nervös och oviss och längta och tråna och inget veta om allt liv som komma skall efter det, efter detta. Mitt liv är mitt i livet och det är massor av år kvar och jag vill vara tidlös och oviss och inte ärrad eller sårad utan ren och ha tilltro och glädje. Alla hjärtans dag till alla, alla dagar.

Den poetiska vardagen börjar och slutar vid en parkeringsplats i den grå skymningen.
Därifrån utgår själva v a r d a g s l i v e t. Därifrån kan vad som helst hända.
Den som inte är rädd för ensamhet och tomhet vågar vara här. Men det är jag.

Du kan gå ut i mörkret och se min kökslampa ännu lysa i fönstret. Jag sitter fortfarande här med första uppgiften i hemtentan och skriver, läser och svär.

Jag är så ovan vid att studera så här. Impulsstyrd och frihetstörstande, jag står fan inte ut.

Orden i boken retas och luras, kastar om sig och byter sida när jag går på toa för tjugonde gången. Jag måste få nåt att äta, stoppa i munnen, tugga, dricka, jag måste lägga mig på golvet, göra gymnastik, slå sönder nåt , skrika. Du har väl hört om det som studenterna i Flogsta i Uppsala gör varje kväll eller var det varje tisdag? Öppnar fönstret och bara vrålar rakt ut. Nu förstår jag verkligen. Flogstavrålet. Det är så fruktansvärt ansträngande att studera och läsa facklitteratur. FUCklitteratur. Jag har lovat mig själv att skriva klart i alla fall 3 frågor av 8, och jag har inte gjort 1 och en halv ännu. Åhhh! Jag vill fly.

Flyktinstinkt från allt som är jobbigt. Det här är mer som en terapisejour än studerande.

Jag ser mig själv utifrån, nån slags djur som måste hålla på och böka i en timme innan hon kan få lite ro framför datorn. Jag trodde jag var så snabb, men jag är så långsam. Det är mina händer som är snabba, de kan arbeta och gno snabbt och intensivt, jag kan röra mig fram och tillbaka och förflytta saker. Men min hjärna rinner som trögflytande melass mellan tinningarna, den måste höra och se orden och sammanhanget kanske tio gånger innan den öppnar sig. Men den minns inte för det, den bara registrerar. Jag är som ett urtidsdjur som vill äta godis och skriva fri dikt. Men det är inte synd om mig, faktiskt tycker jag det är komiskt, det är som ett roligt experiment. I alla fall idag.

1 januari 2018

Från en lånad lägenhet på Södermalm där jag tillbringar nyåret med min vän Karin och våra barn. En slags ickeplats, det här hemmet är inte vårt. Vi bebor det ett par dagar, lånar sängar och bestick. Rör oss fritt. Tänder lampor och spolar på toaletten. Som hotell, fast det är min kusins hem. I går på nyårsnatten gick vi ut i folkvimlet, trängde oss fram till en utsiktsplats där vi kunde se alla fyrverkerier över vattnet och gamla stan. Bara stod i 45 minuter och tittade. Det är så sällan vi bara står och tittar på samma sak jag och mina barn, har det någonsin hänt?
Flera människor vill ställa sig framför mig, en ung kvinna och en pappa med sin lilla dotter. De tittar vädjande och förväntansfullt på mig som om jag är en sån som säger "ja visst, ta min plats jag behöver inte se nåt." Jag ser kanske moderlig ut? Jag ser kanske lantis ut? Eller snäll? Eller dum?
Jag svarar allafall "nej, här står jag" och får förstås skuldkänslor och ansvarskänslor. Ser efter dem, om de hittar andra platser framför stora män och unga killar att tränga in sig framför längst stenmuren. Så klart inte. Ingen vill ge upp sin plats.
Men det sätter på något vis stämningen för det kommande året, tänker jag nu ett dygn senare. Jag ska ta plats, den plats som är självklar för mig i världen. För att jag får det och är värd det. Jag ska stå på främsta raden och se fantastiska fyrverkerier därifrån. Det är så givande att plocka bort sig själv ur  sammanhanget en stund och sätta sig i ett helt annat. Jag har med mig själv likaväl. Jag kan leva och verka på många ställen, jag behöver inte alltid gå i min lilla triangelform från Norrtuna där jag bor, till skolan där jag jobbar, Konsum, Ica och så hem igen. En en avstickare till huvudstaden vidgar sinnet på mig lika mycket som en lång resa till Österlandet gjorde när jag var i 20 års  åldern. Låt 2018 regna över oss alla som insikter av guld, modiga fantasier, låt det vackra blomma ur oss alla.