Från en lånad lägenhet på Södermalm där jag tillbringar nyåret med min vän Karin och våra barn. En slags ickeplats, det här hemmet är inte vårt. Vi bebor det ett par dagar, lånar sängar och bestick. Rör oss fritt. Tänder lampor och spolar på toaletten. Som hotell, fast det är min kusins hem. I går på nyårsnatten gick vi ut i folkvimlet, trängde oss fram till en utsiktsplats där vi kunde se alla fyrverkerier över vattnet och gamla stan. Bara stod i 45 minuter och tittade. Det är så sällan vi bara står och tittar på samma sak jag och mina barn, har det någonsin hänt?
Flera människor vill ställa sig framför mig, en ung kvinna och en pappa med sin lilla dotter. De tittar vädjande och förväntansfullt på mig som om jag är en sån som säger "ja visst, ta min plats jag behöver inte se nåt." Jag ser kanske moderlig ut? Jag ser kanske lantis ut? Eller snäll? Eller dum?
Jag svarar allafall "nej, här står jag" och får förstås skuldkänslor och ansvarskänslor. Ser efter dem, om de hittar andra platser framför stora män och unga killar att tränga in sig framför längst stenmuren. Så klart inte. Ingen vill ge upp sin plats.
Men det sätter på något vis stämningen för det kommande året, tänker jag nu ett dygn senare. Jag ska ta plats, den plats som är självklar för mig i världen. För att jag får det och är värd det. Jag ska stå på främsta raden och se fantastiska fyrverkerier därifrån. Det är så givande att plocka bort sig själv ur sammanhanget en stund och sätta sig i ett helt annat. Jag har med mig själv likaväl. Jag kan leva och verka på många ställen, jag behöver inte alltid gå i min lilla triangelform från Norrtuna där jag bor, till skolan där jag jobbar, Konsum, Ica och så hem igen. En en avstickare till huvudstaden vidgar sinnet på mig lika mycket som en lång resa till Österlandet gjorde när jag var i 20 års åldern. Låt 2018 regna över oss alla som insikter av guld, modiga fantasier, låt det vackra blomma ur oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar