Du kan gå ut i mörkret och se min kökslampa ännu lysa i fönstret. Jag sitter fortfarande här med första uppgiften i hemtentan och skriver, läser och svär.

Jag är så ovan vid att studera så här. Impulsstyrd och frihetstörstande, jag står fan inte ut.

Orden i boken retas och luras, kastar om sig och byter sida när jag går på toa för tjugonde gången. Jag måste få nåt att äta, stoppa i munnen, tugga, dricka, jag måste lägga mig på golvet, göra gymnastik, slå sönder nåt , skrika. Du har väl hört om det som studenterna i Flogsta i Uppsala gör varje kväll eller var det varje tisdag? Öppnar fönstret och bara vrålar rakt ut. Nu förstår jag verkligen. Flogstavrålet. Det är så fruktansvärt ansträngande att studera och läsa facklitteratur. FUCklitteratur. Jag har lovat mig själv att skriva klart i alla fall 3 frågor av 8, och jag har inte gjort 1 och en halv ännu. Åhhh! Jag vill fly.

Flyktinstinkt från allt som är jobbigt. Det här är mer som en terapisejour än studerande.

Jag ser mig själv utifrån, nån slags djur som måste hålla på och böka i en timme innan hon kan få lite ro framför datorn. Jag trodde jag var så snabb, men jag är så långsam. Det är mina händer som är snabba, de kan arbeta och gno snabbt och intensivt, jag kan röra mig fram och tillbaka och förflytta saker. Men min hjärna rinner som trögflytande melass mellan tinningarna, den måste höra och se orden och sammanhanget kanske tio gånger innan den öppnar sig. Men den minns inte för det, den bara registrerar. Jag är som ett urtidsdjur som vill äta godis och skriva fri dikt. Men det är inte synd om mig, faktiskt tycker jag det är komiskt, det är som ett roligt experiment. I alla fall idag.