Du kan gå ut i mörkret och se min kökslampa ännu lysa i fönstret. Jag sitter fortfarande här med första uppgiften i hemtentan och skriver, läser och svär.

Jag är så ovan vid att studera så här. Impulsstyrd och frihetstörstande, jag står fan inte ut.

Orden i boken retas och luras, kastar om sig och byter sida när jag går på toa för tjugonde gången. Jag måste få nåt att äta, stoppa i munnen, tugga, dricka, jag måste lägga mig på golvet, göra gymnastik, slå sönder nåt , skrika. Du har väl hört om det som studenterna i Flogsta i Uppsala gör varje kväll eller var det varje tisdag? Öppnar fönstret och bara vrålar rakt ut. Nu förstår jag verkligen. Flogstavrålet. Det är så fruktansvärt ansträngande att studera och läsa facklitteratur. FUCklitteratur. Jag har lovat mig själv att skriva klart i alla fall 3 frågor av 8, och jag har inte gjort 1 och en halv ännu. Åhhh! Jag vill fly.

Flyktinstinkt från allt som är jobbigt. Det här är mer som en terapisejour än studerande.

Jag ser mig själv utifrån, nån slags djur som måste hålla på och böka i en timme innan hon kan få lite ro framför datorn. Jag trodde jag var så snabb, men jag är så långsam. Det är mina händer som är snabba, de kan arbeta och gno snabbt och intensivt, jag kan röra mig fram och tillbaka och förflytta saker. Men min hjärna rinner som trögflytande melass mellan tinningarna, den måste höra och se orden och sammanhanget kanske tio gånger innan den öppnar sig. Men den minns inte för det, den bara registrerar. Jag är som ett urtidsdjur som vill äta godis och skriva fri dikt. Men det är inte synd om mig, faktiskt tycker jag det är komiskt, det är som ett roligt experiment. I alla fall idag.

1 januari 2018

Från en lånad lägenhet på Södermalm där jag tillbringar nyåret med min vän Karin och våra barn. En slags ickeplats, det här hemmet är inte vårt. Vi bebor det ett par dagar, lånar sängar och bestick. Rör oss fritt. Tänder lampor och spolar på toaletten. Som hotell, fast det är min kusins hem. I går på nyårsnatten gick vi ut i folkvimlet, trängde oss fram till en utsiktsplats där vi kunde se alla fyrverkerier över vattnet och gamla stan. Bara stod i 45 minuter och tittade. Det är så sällan vi bara står och tittar på samma sak jag och mina barn, har det någonsin hänt?
Flera människor vill ställa sig framför mig, en ung kvinna och en pappa med sin lilla dotter. De tittar vädjande och förväntansfullt på mig som om jag är en sån som säger "ja visst, ta min plats jag behöver inte se nåt." Jag ser kanske moderlig ut? Jag ser kanske lantis ut? Eller snäll? Eller dum?
Jag svarar allafall "nej, här står jag" och får förstås skuldkänslor och ansvarskänslor. Ser efter dem, om de hittar andra platser framför stora män och unga killar att tränga in sig framför längst stenmuren. Så klart inte. Ingen vill ge upp sin plats.
Men det sätter på något vis stämningen för det kommande året, tänker jag nu ett dygn senare. Jag ska ta plats, den plats som är självklar för mig i världen. För att jag får det och är värd det. Jag ska stå på främsta raden och se fantastiska fyrverkerier därifrån. Det är så givande att plocka bort sig själv ur  sammanhanget en stund och sätta sig i ett helt annat. Jag har med mig själv likaväl. Jag kan leva och verka på många ställen, jag behöver inte alltid gå i min lilla triangelform från Norrtuna där jag bor, till skolan där jag jobbar, Konsum, Ica och så hem igen. En en avstickare till huvudstaden vidgar sinnet på mig lika mycket som en lång resa till Österlandet gjorde när jag var i 20 års  åldern. Låt 2018 regna över oss alla som insikter av guld, modiga fantasier, låt det vackra blomma ur oss alla.

Så är allt förbi redan, julafton över och slut, juldagen tung och rund i efterklangen.
Jag åkte bil genom den mörkgrå, våta staden med tusentals ljus som inte har med mig att göra.
Ändå känner jag mig rörande sammankopplad med alla människor i trafiken, på väg till olika kalas i huvudstaden, med skuffen full av återvinningspapper och matkorgar, några fuktiga paket.
Vi stannar på söder min pappa och jag, går emot vinden ett par varv runt kvarteret vid Victoria för att känna på stadskänsla. Vi går in på ett litet ställe och sätter oss på de höga barstolarna, försöker smälta in. Lyssnar på spridda samtal från hemvändarunga i 25 års åldern som kommit hem till Stockholm över jul för att träffa sina familjer. Vi åker till Hammarbyhöjden och kollar in farsans barndomskvarter, kör ett par varv. Kolerakyrkogården, här låg fiskaffären, tygaffären, godiskiosken och Konsum, det ligger kvar! Pappa undrar vad lägenheterna kostar här nu. Barnriket, överallt bodde barn då. Gatorna är tomma och blöta. Jag känner mig såsig, var uppe till 4 i morse med mina vänner. Låg i en soffa och kisade mot ljusen. Men jag är glad nu, jag är frisk, jag klarar av mitt liv, jag klarar av att fira jul med mina föräldrar och X och barn utan att gå sönder eller förtrycka mig själv. Helt enkelt, det gick bra och nu är året snart slut, tack gode gud!

Jag visste inte att jag längtade så mycket efter mina föräldrar. Efter att få vara deras barn.
Men nu ska de båda komma till jul och sova över hos mig. De skildes för mer än 30 år sedan, och jag tror inte jag varit ensam med dem båda sen innan jag fick min lillebror i slutet av 70-talet.
Det är en hoppfylld glädje i bröstet, lilla Klara glädjer sig! Jag ska få visa mitt dockskåp, mina teckningar, mina dikter. Vi ska sitta vid köksbordet och samtala, de ska vara intresserade av mitt liv. Hur gick det? Vad blev det av allt? Jag kommer antagligen mest gråta, av rörelse och för att livet inte  är så enkelt. För att jag tycker det är tufft att vara vuxen, ta ansvar.
Kommer jag bli besviken på dem? Antagligen. Mina föräldrar vill nog gärna slå sig ner, få en kopp kaffe serverad, summera sina egna liv. För varandra. Hur gick det? Vad var det som hände? Alla är vi oss själva närmast, även dessa två, min moder och fader. Jag förbereder mig på att försöka vara närvarande och inte ha förväntningar, som en äkta vuxen.

Skogens hjärta

Min barndomsskog i södra Dalarna har blivit ett jättestort kalhygge. Det är flera år sen redan, men först nu kan jag skriva om det. När jag kom dit och såg det ville jag ställa de skyldiga till svars, jag ville tala om hur överjävligt jag tyckte det kändes att se hela byns skog skövlad och skändad. Jag skrev massor av dikter om hur jag hatade mannen som sett till att kalhygget blev av, hur han skulle brinna i helvetet. För kan någon föreställa sig allvaret i det här? Hela barndomen är du omgärdad av en helande skog som skyddar dig, som stormar på hösten, blommar och surrar på våren, ger skörd på sommar. Jag tillbringade varje dag i den skogen, satt under stora granar, letade grejer, tog skydd, fick tröst. Som en stor moder tornade hon upp sig runt gården där jag bodde. Nu finns ingenting kvar, inte en endaste fläck, allt är upprivet och förintat. Så händer ju överallt och hela tiden i dessa dagar med skog i Sverige, det är så accepterat, SÅ är det bara. 

Men det verkar väldigt omodernt tycker jag, har ingenting med kärlek att göra, har ingenting med själ att göra, eller djur och fåglar som bodde där. Allt det som är intressant och betyder något på riktigt. Så här blev dikten till slut, ingen ska stenas eller stå till svars, det är inte det..

 Jag gick till kalhygget för att be om förlåtelse

Förlåt

för jag tillhör människorna

Ur jorden spretade kluvna stickor och ben

djupa fåror och diken genom markerna

Alla magiska fåglar hade redan

lämnat sina bon

rävarna flytt sina hålor

Men kalhygget svarade mig

att jag var redan förlåten

Att träden var armar sträckta mot ljuset

att nya träd ska växa

Att de var känselspröt

skydd för mikroskopiska ägg och insekter

att nya träd ska växa

Förlåt

att vara människa bland människorna

Jag la armarna om darrgräset

och darrade

Jag la händerna om stubbarna

och hulkade

Skogens hjärta slår under våra fötter

Skogens hjärta slår under våra fötter

Idag har jag vabbat med en sjukling, läst dagstidningar och tänkt på Katarina Frostenson.
Jag tycker synd om henne. Jag förstår nu varför hon alltid ser så ledsen ut.
Jag undrar om hon får stöd av sina vänner, vad de råder henne att göra i så fall?
Jag fick en diktbok av Frostenson som tonåring av min bonusmamma, jag minns att jag tyckte den var svårläst, jag kunde inte relatera till orden. Jag har haft andra favoriter i mitt liv.
Ändå känner jag mig så drabbad nu, som om händelserna angår mig personligen. Jag känner att jag är henne, vi är kanske alla det? Att leva med en föreställning om att det inte är så farligt, att leva förljuget, försöka leva upp till något, inte tro sig vara värd bättre... Jag hör flera människor säga att #meto rörelsen blir en häxjakt på enskilda personer och det är fel, det är hemskt för deras familjer.
Jag vet inte vad jag tycker, trollet måste ut i solskenet hur kan vi prata om sexuella övergrepp och samtidigt skydda de som utfört handlingarna?

En underbar skrivarkurs

Jag vill göra en underbar skrivarkurs, som är härlighetens härlighet att vara med på.
Alltså jag vill skapa den. Det saknas pusselbitar. Jag måste gå in i de mest gömda vrårna
av mitt undermedvetna och plocka fram några fler delar.
Men det enklaste är förstås att fråga sig själv,
"Vad tycker jag skulle vara underbart?"
 Att komma i kontakt med friheten i min själ och låta pennan vara verktyget
för att uttrycka vad som finns där inne.