Idag har jag vabbat med en sjukling, läst dagstidningar och tänkt på Katarina Frostenson.
Jag tycker synd om henne. Jag förstår nu varför hon alltid ser så ledsen ut.
Jag undrar om hon får stöd av sina vänner, vad de råder henne att göra i så fall?
Jag fick en diktbok av Frostenson som tonåring av min bonusmamma, jag minns att jag tyckte den var svårläst, jag kunde inte relatera till orden. Jag har haft andra favoriter i mitt liv.
Ändå känner jag mig så drabbad nu, som om händelserna angår mig personligen. Jag känner att jag är henne, vi är kanske alla det? Att leva med en föreställning om att det inte är så farligt, att leva förljuget, försöka leva upp till något, inte tro sig vara värd bättre... Jag hör flera människor säga att #meto rörelsen blir en häxjakt på enskilda personer och det är fel, det är hemskt för deras familjer.
Jag vet inte vad jag tycker, trollet måste ut i solskenet hur kan vi prata om sexuella övergrepp och samtidigt skydda de som utfört handlingarna?