Min barndomsskog i södra Dalarna har blivit ett jättestort kalhygge. Det är flera år sen redan, men först nu kan jag skriva om det. När jag kom dit och såg det ville jag ställa de skyldiga till svars, jag ville tala om hur överjävligt jag tyckte det kändes att se hela byns skog skövlad och skändad. Jag skrev massor av dikter om hur jag hatade mannen som sett till att kalhygget blev av, hur han skulle brinna i helvetet. För kan någon föreställa sig allvaret i det här? Hela barndomen är du omgärdad av en helande skog som skyddar dig, som stormar på hösten, blommar och surrar på våren, ger skörd på sommar. Jag tillbringade varje dag i den skogen, satt under stora granar, letade grejer, tog skydd, fick tröst. Som en stor moder tornade hon upp sig runt gården där jag bodde. Nu finns ingenting kvar, inte en endaste fläck, allt är upprivet och förintat. Så händer ju överallt och hela tiden i dessa dagar med skog i Sverige, det är så accepterat, SÅ är det bara.
Men det verkar väldigt omodernt tycker jag, har ingenting med kärlek att göra, har ingenting med själ att göra, eller djur och fåglar som bodde där. Allt det som är intressant och betyder något på riktigt. Så här blev dikten till slut, ingen ska stenas eller stå till svars, det är inte det..
Jag gick till kalhygget för att be om förlåtelse
Förlåt
för jag tillhör människorna
Ur jorden spretade kluvna stickor och ben
djupa fåror och diken genom markerna
Alla magiska fåglar hade redan
lämnat sina bon
rävarna flytt sina hålor
Men kalhygget svarade mig
att jag var redan förlåten
Att träden var armar sträckta mot ljuset
att nya träd ska växa
Att de var känselspröt
skydd för mikroskopiska ägg och insekter
att nya träd ska växa
Förlåt
att vara människa bland människorna
Jag la armarna om darrgräset
och darrade
Jag la händerna om stubbarna
och hulkade
Skogens hjärta slår under våra fötter
Skogens hjärta slår under våra fötter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar