Jag visste inte att jag längtade så mycket efter mina föräldrar. Efter att få vara deras barn.
Men nu ska de båda komma till jul och sova över hos mig. De skildes för mer än 30 år sedan, och jag tror inte jag varit ensam med dem båda sen innan jag fick min lillebror i slutet av 70-talet.
Det är en hoppfylld glädje i bröstet, lilla Klara glädjer sig! Jag ska få visa mitt dockskåp, mina teckningar, mina dikter. Vi ska sitta vid köksbordet och samtala, de ska vara intresserade av mitt liv. Hur gick det? Vad blev det av allt? Jag kommer antagligen mest gråta, av rörelse och för att livet inte  är så enkelt. För att jag tycker det är tufft att vara vuxen, ta ansvar.
Kommer jag bli besviken på dem? Antagligen. Mina föräldrar vill nog gärna slå sig ner, få en kopp kaffe serverad, summera sina egna liv. För varandra. Hur gick det? Vad var det som hände? Alla är vi oss själva närmast, även dessa två, min moder och fader. Jag förbereder mig på att försöka vara närvarande och inte ha förväntningar, som en äkta vuxen.