Ester och jag

Jag är i Skåne igen.
Och pappa är här,
och pappas fru.
Nu kan pappa laga mat och elda brasa, gå en runda i trädgården.
För ett par veckor sen verkade han mer döende än levande och jag grät varje dag för
jag var så rädd. Tack för pappa! Jag känner mej så tacksam att få ha honom.
Jag har fått en föraning på vad som komma skall någon gång i livet med mej och dem jag älskar.

Hunden och jag går en promenad vid havet, men jag är inte närvarande.
jag tänker på en TV-serie som jag tittar på, 1790, och alla karaktärer
och miljön däri. Jag låssas att jag också är i den tiden.
Att jag går med min hund och det är lite farligt, och jag är fattig men inte rädd.
Och det är kladdigt av lera på marken och allt är grått i skymmingsljuset.
Jag lekte fattig flicka hela min barndom, jag vet precis hur det ska va.
Nu är hon här igen, men medelålders.

I jused to be a friend

Jag kan inte vara en sån där skön kompis längre.
Som ligger på soffan och myser och kelar, nästan hånglar
fast inte över gränsen för vad kompisar gör.
Eller som håller handen på pendeltåget och tittar i ögonen i en evighet.
En sån kan jag inte vara för jag har en familj hemma som äger mej,
de äger min åldrande kropp, mina små hängbröst, mitt lösa kött, min tid och min uppmärksamhet.
Saknar jag henne? Hon som var den där vännen som var jag.
Jag vet inte ens, hon har hunnit så lång bort på vägen...

Luciatåg i församlingshemmet.
Där sitter vi i mörkret och barnen dinglar med benen över stolskanten.
Jag minns luciatåg som jag var med i för 30 år sedan i den lilla byn i Dalarna.
Alla som går till församlingshem och sitter duktigt på stolarna är duktiga.
De har villa, jobb, barn som läser läxor och ordentligt julpynt i sina tilläggsisolerade hus. Där jag växte upp fanns det många som var väldigt duktiga.
Det liksom glänste duktighet om dem när de serverade kaffe efter luciaframträdandet
till körledaren och banktjästemännen från samhället.
Mina föräldrar var inte så duktiga, jag hade inte ens några vita strumpor att bära under luciaklänningen, vad hade jag på mej istället?
Jag fick kanske vara pepparkaka?
Men nu myser jag av duktigheten, jag vill vara en vanlig präktig husägare som inte har en tanke på att resa till Indien för att vintern är så mörk och kall.
Å ena sidan, å andra sidan kräks jag.
Här kommer iallfall lucia, hon är lite krum men ljusen brinner fint på huvudet.
Har hon blivit lucia genom omröstning eller lottning? Hon kanske inte ens ville vara.
Tärnorna är så vackra! Ungdomen är ju vacker i sej själv, och med glitter och levande ljus blir den ljuvlig.
Det är lite platt, det kunde vara lite mer kräm i sången, men jag njuter av att vara där med mina barn och att natten ska bli kall och mörk och att stjärnorna tänds.

Pappa är bättre, han kommer igen.
Det strålar en stjärna över pappas liv.

Mitt ansikte uttåt

Sara Kadefors fick till det bra här!
Jag kan känna mej beroende av facebook på ett äckligt sätt, jag tycker inte om mej själv när jag fastnar där i skvallret om andras liv. Ofta vill jag radera mitt konto, men då ursäktar jag mej med att all min kontakt med omvärlden går via facebook och det vill jag ju inte missa!

Städa bör man

Nu tänker jag på något annat än pappa.
Jag vill ha städhjälp.
Någon som kommer hem till oss och städar hela lägenheten en gång i veckan.
Jag hatar själv att städa, jag blir alltid på så otroligt dåligt humör när jag vispar runt med dammsugaren, men jag gillar när det är rent.
Ska man ta hand om sin egen skit?
Jag har fått det med mej hemmifrån, att man ska det, men jag vet inte vad jag själv tycker egentligen.
Det mest jämnlika hemma hos mej vore att en städtant/gubbe gjorde jobbet.
Min partner hade städhjälp hela sin uppväxt, det hade alla i Spanien med bra inkomst
då och så är det nog fortfarande.
Ingen jag känner i Sverige har det, det är lite fult här.
Jag har själv jobbat som städhjälp hos rika, det var inte så kul precis.
Men det är ett jobb som ger pengar, roligare än att plocka potatis, som jag också gjorde varje sommar som tonåring.
Det är allt en moralisk fråga, skulle jag vara helt okej med att en städare gick runt hemma hos oss och plockade upp våra skitiga underkläder medans vi var på våra jobb?

Barnen måste få lite jul.
Jag lyckas hålla i det mest harmoniska pepparkaksbak någonsin idag,
alla glada och jag själv- supertrevlig och villig provider of deg.
Alla ideer bejakas! Gör stora klumpar av deg så gräddar vi dem,
visst! ät så mycket deg ni vill, visst! slicka på kavlarna och på de färdiga pepparkakorna och lägg tillbaka dem.
Det gör inget.
Och det är faktiskt sant, det gör ingenting alls, bara min pappa blir frisk får ni göra va fan ni vill.

När pappa är sjuk

Nej, det blir inte bra.
Jag måste be, men till vem?
Jag tror inte på gudfader den allsmäktige.
Och när jag frågar universum svarar hon
att det tar livet självt hand om.
Jag måste be till det innersta i pappa själv, att han sträcker ut sina starka vingar
och flyger. Att han låter livet flöda i sina lemmar och ådror, så att allting klarnar.

Pappa,
lyssnar å P1.
Pappa spelar klarinett.
Pappa är så rynkig som jag.
Jag har hatat honom stundtals.
Jag har älskat honom så mycket i hela mitt liv.
I mitt hjärta sitter jag ihop med honom.