Dagar med Devi

Betongdröm

Här sitter jag på golvet i Signes lägenhet som vi lånar över helgen, ute är det full dag och solen strålar på allt som växer och frodas. Tillbaka till betong och gråa hus, vi bor ju här egentligen fast inte nu, bara kommit för att hämta barn och djur och sen återvända till Dalaskogen. Det är märliga dagar, som en svag dröm passerar de i mitt medvetande.
Jag minns så mycket detta slags liv. En väska i ett hörn hemma hos någon, en lånad säng, en påse mat från liftningen varm och uppblött. Frihet som jag älskar! Hur allt låg framför mina fötter, jag behövde bara böja mej ner för att plocka upp det.
Jag längtar dit nu, till den friheten som het asfalt är om sommaren, att bara hänga kvar någonstans efter vägen för att man kan.
Men jag gör inte det, jag stannar kvar med alla mina saker och barn och renoverar ett gammalt skruttigt hus fullt av musbajs.
Hoppas jag gör mej av med allt jag äger någon gång och börjar om på nytt.

Jag känner mej uppskattad, sedd, bekräftad och omtyckt!
Vad mer kan man begära?
Men det tar snabbt slut, tillfredsställelsen av det hela. Det räcker inte för att göra mitt liv fulländat. Jag förstår ju det nu, att det behövs något annat.
Något som måste komma från inuti mej själv och finnas där hela tiden för att kännas bra.
Tack gud för att jag blir äldre! Jag hade aldrig fattat det här för tio år sedan!
Det är så häftigt att bli äldre, sin oförändrade själ har man alltid med sej, sin fria längtan och dröm. Men man kan hantera livet mycket coolare, med mycket större självdistans.

Från landet

Jag som älskar landet, egentligen avskyr jag det händelselösa dagarna där man måste hitta på allt själv. Jag vet inte i vilken förljugna ide´ jag lever i?
När min barndom pågick var det jag som anammade det lantliga och bonniga, min bror ville asfaltera våran grusgång och ta bort spröjsarna på fönstren.
Är det för att hålla fast vid ett ideal som jag skapade som barn som jag tvunget ska va på landet?
Jo, det är skoj, det är till och med underbart! Att bara kunna gå ut och kissa utan att nån ser en, att skrika utan att nån hör, att ha en hel skog som talar till mej på kvällen när barnen somnat och jag druckit en halv flaska vin. Visst, det är värt så mycket! Men jag vet hur jag blir efter en hel sommar här, när det blir höst och jag kommer tillbaka till civilisationen känner jag inte igen mej, då har tystnaden och stillheten blivit norm.
Vem är jag egentligen då?
Jag önskar bara att kunna vara lite mer närvarande så jag inte missar allt som ju faktiskt händer just nu i mitt liv!

Sommarstress

Det har verkligen varit en riktig sommardag i dag! Och jag kan knappt tro det, jag är beredd att förlåta all kyla och mörker för en så här underbar svensk försommardag!
Flera gånger under dagen stannar jag i alla mina hektiska göromål i trädgården och tittar upp i himlen, lyssnar på fågelsången från skogens alla träd. Jag älskar det här! Jag är så svensk som älskar det här så mycket!
Men sen kan jag inte njuta mer, jag har en uppskruvad klocka i mej som vill ha reslutat, vägen dit är oviktig för mej, det ska bara bli färdigt. Alltså trädgårdslandet, alla plantorna, gräsmattan som nu är en nässel och vildhallonäng mm mm mm.
För vem gör jag det? Det är inte för mej, isåfall gör jag det för att plåga mej själv.
Jag ser ingen utväg, det är som ett kors jag måste bära själv. Det är så så mycket som jag vill få till här vid huset och när jag är här äter den känslan upp mej alldeles!
Kära mej själv, hur ska jag göra allt så att det känns njutningsfullt istället för stress?

Stora Moren

Shit pomfritt nu är vi framme i Dalaskogen!
Kvällen är underbar och stilla.
Ännu inte knott och mygginvasion, tänk om det uteblir i år? Men sån tur kan man väl inte ha?
När jag klev ur bilen såg jag bara högt gräs överallt, mina små planteringar har ingen motståndskaft utan mitt flitiga rensande. Men efter några timmar börjar jag ana konturerna av dem.
Vårat stora gullregnsträd har massor av blomsterklasar som snart kommer blomma!
Det är en sådan gåva att få se det igen!
Jag älskar att vara här och samtidigt är det förknipat med så mycket arbete och slit.
From nu och till sista dagen på sommaren kommer jag inte sitta still många minuter i sträck, konstant göra något är min ofrivilliga paroll på det här stället.
Kameran är inte uppackad, annars jag bjuda på några bilder.

Sommarflytt

Nu behåller jag lugnet som den gamla flodhäst jag är.
Jag går här och inbillar mej att jag håller stressen borta genom att förtränga den.
Men vid minsta lilla rasping på min förljugna yta bubblar den över.
Vi måste ut ur lägenheten och nu har vi ca 36 timmar på oss.
Utan barnen skulle det gå som en dans, men med dem runt fötterna går det mycket mycket långsamt.
Alla som försökt vet vad jag menar.
Det känns som att hela mitt liv går ut på att få saker gjort få saker gjort få saker gjort.
Avverka det så att jag kan börja på nästa, färdigt, då tar jag nästa.
En görafabrik inuti mej.
Att packa ut alla våra saker och flyttstäda inför sommarens hyresgäster som kommer om 36 timmar är praktexemplet. Hela natten drömmer jag om att gno och bära bort och stuva in.