Nyårsrit

Samlar jag fuktigt bränsle i skymningen för att elda upp det gamla, det ska utplånas och bli till aska.

Här är stranden här är himlen som rodnar men inte skäms.

Här är bergen, havet, himlen, stranden, mina vittnen.

Jag bränner de gamla orden bakom stenar, skriver ner nya på vita blad i en vit bok.

Jag ritar en ring av beskydd runt mig själv i sanden, drar upp runt kroppen.

Det kommer hundra får i dalgången, deras klockor klingar och klonkar, ropen från fåraherden ekar som ett sövande mantra, upprepas och försvinner bort när flocken försvinner till andra sidan berget.

Kan vad som helst bli sant om jag ber om det? I just den här skymningen, vid just det här Medelhavet kan det. Det är en lätthet som går med mig tillbaka. Något hoppfullt, ljust. Jag har lovat mig själv att försöka, jag vill in på insidan, det är där det måste börja och sluta.