Nu har jag flyttat in i min x-mans hus. Här sitter ingen sorg i väggarna.

Här finns bara rena ytor och rekreationsmöjligheter. Elden i spisen vispar sig långsamt genom kvällningen och utanför de stora panoramafönstren ligger vita fält blottade, ensamma. Jag sitter om natten och försöker greppa rummet. Det är något vilsamt med att inte ha något investerat på en plats där man är.

Här är jag fri. Som i skogen. Men också lika ensam som fälten.

Det är januari som harvar sig fram, min värsta fiende har jag alltid intalat mig. Men för skrivande och inåtvändhet är du bäst. Dagar i ändlöst mörker som ska leda in i våren, en liten ljusstrimma närmare för varje dag. Kan det bli vackrare?

Alla mina barn vill vara i det här huset, fast det är så tyst och ensamt, kyrkolikt.

Passa på med lyx, säger vi. Passa på, tids nog måste vi tillbaka till lägenheten, köket som i en husvagn, grannarnas musik genom ventilerna, ytterdörren vidöppen mot det ekande trapphuset och jag som vrålar tio gånger om dagen ”Stäng dörren!”

Jag svävar emellan. Var jag är spelar egentligen ingen roll.

Skjut upp tiden. Hjärtat är alltid här.

Hjärtat är alltid här.