Barnen är vana vid att äta lunch på la Palomeras. I somras var de här varje dag med farfar. De kryssar självsäkert in mellan borden och tar platserna i hörnet där man ser ut över lokalen men ändå har tv:n i ögonvrån. Det är bara jag som är överväldigad, tycker allt är så festligt och osvenskt. Ett stort sällskap på ungefär tjugo personer sitter vid ett dukat långbord, hojtar och lever om. När en ny kvinna med ett barn anländer till sällskapet, jublar alla och klappar i händerna en lång stund. Halva bordet är barnbord, männen sitter för sig själva längst bort från barnen och kvinnorna emellan.

Antonio, servitören i 60 års åldern lågmält belevad och inte lika entusiastisk som förr, med översta knapparna uppknäppta i den vita skjortan. Jag anar hans håriga bröst där under och en doft av eau de Cologne som sveper över bordet när han böjer sig över mig och lägger ut besticken på pappersduken. Han är ganska oimponerad av sina lunchgäster, men på ett sympatiskt sätt.

Det sitter ett par under fönstret, kvinnan är så vacker, jag kan inte sluta titta på henne.

Hon ser ut som något uppstigen ur havet, mer havslik än människolik. Hennes kropp är enorm, men som en barbaform eller en gigantisk kägla, helt klädd i rött. Hennes ögon sitter brett isär i det äppelformade ansiktet och hennes mun är som en röd, glansig puss.

Hennes lilla man är väldigt liten och ganska intetsägande bredvid henne, de pratar inte med varandra utan sitter och iakttar alla medan de drar brödbitar i såsresterna på tallriken. Det är så okej att inte ha något att säga varandra på en spansk lunchrestaurang.

Det finns en annan man som jag känner igen, han sitter ensam vid ett litet bord, ser han inte lite ledsen ut? Han är finklädd i vit skjorta och kavaj, han har en peruk på huvudet, den är rödbrun i färgen och sitter väldigt långt bak. Han ser både komisk och sorglig ut i den där peruken. Som en karaktär från en cirkus på 30-talet.

Nu vet jag, jag har sett honom förut med sin fru, de bor i samma område som farfar. Jag viskar till Andres om han vet var frun är, hon har visst blivit sjuk.

Nu äter han lunch varje dag på La Palomeras precis som farfar. De sitter här måndag till söndag vid varsitt bord och pratar inte speciellt mycket med varann. Farfar är inte så social av sig, men han vill heller inte sitta ensam hemma.

Han spenderar hela dagen här, kommer innan lunch och går hem sent på kvällen. Sitter med ett glas och tittar på tv:n här från hörnet, eller spelar bort lite mynt på någon av spelautomaterna.

Det är på något vis rörande, även om jag inte skulle vilja byta. Men hellre ensam bland levande människor på La Palomeras än ensam i en tyst lägenhet, det skulle nog alla välja.

Jag ska komma ihåg La Palomeras om min ålderdom blir ensam, då kommer jag tillbaka med min lilla pension. Då hyr jag en liten lägenhet och börjar röka cigarr. Varje dag går jag ner till restaurangen och småflirtar med Antonio som har blivit 90… nä det får bli med hans son som är i samma ålder som jag.

Men nu är det dags för första rätten, räkor i urholkad ananas. Verkar helt normalt på La Palomeras en måndag.