I morse vaknade jag i ett kolsvart rum, men fönsterluckorna slängdes snart upp av ett barn och ljuset strålade in som från himmelriket, jag fick hålla för ögonen för att inte bli blind. I gryningssömnen hade jag anat fåglarna, de sjöng på något vis oigenkännligt paradisiskt. Långa utdragna toner från magiska flöjter jag aldrig hört.

Jag borde rullat ur sängen och gått ut till dem, men istället låg jag kvar och drömde om övergivna hus i Sverige.

Vi har lämnat La sierra de Madrid och åkt genom hela landet söderut till Almeria, Cabo de Gato, Rodarquilar. Här är ökenland, men öknen blommar. Här är sand och röd sten, men så levande och grönt. Jag vill erövra landskapet, stega igenom det helt och hållet för att inte missa något i den stora dalen med bergen omkring och havet framför. Men den här morgonen börjar med en underskön joggingtur, jag och två entusiastiska barn ska utforska markerna. Våra fötter slår i örter vid varje steg, timjan, malört, lavendel, kanske rosmarin, allt växer här i små kompakta busk. Dofterna stiger upp i näsan med värmen. Luften darrar. Vi är bedövade och lyckliga. Vi springer upp för daggiga gräskullar och ner på andra sidan, ser urgröpta små grottor i bergen och havet glittrande långt där nedanför. Det finns lila, rosa, gula blommor överallt, en lökväxt som ser ut som långa sparris, det ÄR sparris! Det finns en husruin med en oändligt djup brunn bredvid. Vi kastar stenar som faller i evighet innan de når botten.

Det finns ingen hejd på hur härlig känslan av att vara här är! Mitt i detta överskådliga landskap blir man landskapet. Vi studsar hit och dit, svettas i nackarna, i pannorna.

När vi står högst uppe på en av kullarna får vi syn på en lång rad av något som ser ut som bikupor där nere. Det är förstås därför det blommar så ljuvligt, tusentals bin pollinerar och drar runt i växterna hela dagarna.

På vägen ner kommer vi närmare bikuporna, jag vill se om det är verkligen är liv i dem. Och det är det sannerligen, massor av bin vid flustren på alla.

”Gå inte för nära!” ropar Ilja över axeln, han springer en bit före Elvin och mig, vi är ungefär 5 meter ifrån kuporna. Just då får jag ett stick i nacken, det börjar surra ilsket runt huvudet. Shit! ”Spring Elvin!” ropar jag överrumplad.

Elvin springer om mig och börjar skrika i panik, han har flera bin på ryggen ser jag och han håller handen för nacken. Han har fått ett stick på samma ställe som jag.

Han skriker och skriker. Jag springer det fortaste jag kan, försöker hinna i ifatt honom men han far iväg som en galen skrikande raket.

Vi kommer ut på en grusväg, jag lyckas springa ifatt och tvingar honom att stanna, det finns inga bin runt oss längre. Säger åt honom att stå stilla och andas ner i magen. Han kan inte, det var för läskigt, han kan inte sluta hyperventilera. Han har ett litet stick i nacken, jag får instinkten att suga på det. När jag gör det illskriker han, det blir ett litet sugmärke kring sticket istället. Ilja har lagt benen på ryggen och flytt, han är redan hemma när vi kommer, och har fått ett stick i huvudet.

Jag tycker egentligen att det hela är ganska komiskt, men det tycker inte Elvin och Ilja. Men är det inte lite komiskt när något som är helt underbart blir en skräckfilm? Det skulle inte ens vara en trovärdig skräckfilm, brytet är för drastiskt, ingen skulle tro på det. På kvällen tänker jag på hur Elvin upplevt det, hur ensam man kan känna sig när man blir rädd eller panikslagen och en uppspelt morsa ska försöka fixa situationen. Vi måste nog göra om det imorgon i terapeutiskt syfte, så att de örtklädda markerna kring Rodarquilar inte för evigt blir förknippade med denna dramatiska morgonjogg.