Jag känner så stor tacksamhet vissa dagar i mitt liv!
Att jag får ha det så fint med mina barn och min man!
Det är så vackert att det gör ont, jag vågar knappt känna det helt för jag tror att jag ska mista det. Ingen kan få vara glad och behålla det fina, då försvinner det.
Rycks undan, det blir krig, alla dör, skräckcenario.
Gudarna ska veta att jag haft det överjävligt också, i min relation, i min uppväxt, inuti mej själv. Och kanske är det kontrasten som är så rörande, när vinter går över i vår, när missförstånd och illvilja klingar ut och blir till närvaro.
Jag ska hålla det här vackra skyddat, jag ska inte vara rädd. Går man igenom rädslan finns det inget mer på andra sidan som är farligt...