Allt hänger på mej

Kära blogg!
Jag kan den sista tiden inte vara borta mer än 30 minuter från min minsta son, han gråter oupphörligen och hans pappa orkar inte det.
Jag känner mej som en fånge, som om allas välbefinnande ii familjen vilar på mitt ansvar. Hur kunde det bli så här?
Jag åkallar hjälp från universum, se min nöd kära gudmoder!
På något sätt har jag förberett mej hela livet på att bli mamma, men jag känner mej inte så bra på det nu när det väl händer.
Jag kan inte hantera ammning, gränssättning, ilska, gråt på ett sätt så att jag orkar med. Känner mej helt stressad.
Jag vet ju att snart kommer de här åren ha gått redan, men jag vill ha det bra medans det är....