Mitt nya liv

Så lite jag skrivit sen sommaren, inte ett ord på ett par månader.
Det har hunnit bli höst, jag har redan jobbat mer än en månad på mitt nya jobb som folkhögskolelärare i Södertälje. Jag har redan hunnit lära mig så mycket och fått så mycket nytt och bra i mitt liv. 

Varje morgon har jag med största entusiasm åkt pendeltåg till Södertälje centrum, gått genom stadsparken, över bron, uppför Kusens backe, förbi sjukhuset till min nya arbetsplats. Så glad varje dag och helt utmattad varje kväll när jag kommit hem! Men mest är det givande och fint och nytt och bra för mig med det här arbetet. Jag älskar att åka bort från Järna och ha min arbetsdag någon annanstans.
Jag visste inte att jag längtade efter det, att komma bort från den lilla bubblan där jag bott, arbetat och umgåtts de sista 20 åren. Järna är som en liten by i landsorten, bara att alla som bor där (inte alla förstås, men de inflyttade) är alternativa och sökt sig till andra alternativa. Det var antroposoferna som började, nu kommer allt möjligt löst alternativfolk hit, och många av dem har sina barn i waldorfskola.
Men det blir nog i Järna som överallt i små orter, alla syltar in sig med varann, skvallrar och håller koll. Det är nåt uppfriskande med att vara på ett nytt ställa där ingen har med ens gamla liv att göra.

Nostalgisk eller sentimental? Vad är skillnaden?

 

Jag går längst Skåneleden förbi den gård som funnits med i mitt liv i 40 år. Jag var 8 när mina föräldrar köpte den och 10 när vi flyttade dit permanent och jag började skolan i grannbyn Västra Karup. Vi lämnade skogen i Dalarna för det öppna landskapet och havet, mina föräldrar skulle få en nystart.

Det här är första sommaren jag är här sen min pappa sålde gården för två år sedan. Det är så märkligt, att något som funnits nästan jämt inte är tillgängligt längre. Är jag ledsen eller bara sentimental? Jag måste sätta mig på en bänk i närheten och känna efter. Tittar dit för att se det stora ladutaket breda ut sig, så klart pappa inte kan ta hand om ett så stora tak längre. Han har det bra där han bor nu, trevliga grannar och nära och lättillgängligt. Men ändå, MIN känsla.
Alla minnen jag har från min barndom finns ju kvar, men det slutgiltiga med att något försvinner på riktigt, så definitivt, inte längre tillgängligt...

Midsommar

 Jag laddar för några dagar i ensamhet runt midsommarsolståndet. Det är den mest underbara tiden på året i Norden, när vi bor så nära nordpolen som vi gör här uppe, är det fantastisk med dessa sommarmånader som kommer med sin mjuka omfamning och ljus. Jag vill vara helt närvarande till det som händer i naturen, försöka gå bort från tankarna som äger min skalle. Jag vill vara i växterna, helst krypa in i dem ligga bland kronbladen i en pion och uppleva förvandling.

Det blev fint allting med att släppa en bok. En nära krets av människor som tycker om mig och vill läsa det jag skrivit, vara med och fira. Så fint och kärt!
Med min vän Andreas som spelade fiol, läste jag och sjöng dikt som vi tonsatt. 

Himlen var lite tyngd av regn och mörka moln men växthuset grönskade, vindruvsklasarna hängde ovanför huvudena och svällde. Min pappa hade åkt hela vägen från Skåne för att vara med och min ex styvmor Anna med make kom hela vägen från Dalarna.
Jag var så rörd och glad över alla som tog sig dit för att medverka, lyckan höll i sig ända tills idag när jag börjar komma tillbaka lite till mina sinnens fulla bruk igen. Att få sväva iväg i härligheten av ett arbete som till slut är färdigt och fått eget liv i form av en bok, det är en ny erfarenhet som jag är väldigt glad för.
Jag är stolt över mig själv att jag slutfört något, det bådar gott för resten av mitt liv. 

Bokreleasevånda

Jag är så glad för min bok! Den är så vacker! Hur många gånger ska jag tänka just det? Det är lite enformigt. Men nu ska jag hålla en release på lördag och inför det har jag någon slags förnekelsereaktion. Det är så läskigt och utlämnande, men jag måste äga det, och hur gör man det? Jag tänker helst inte på det alls.
Men jag har googlat på Bokrelease och får lite tips, prata om skrivande, berätta hur boken kom till- det verkar krystat om det inte kommer naturligt. Vem ska jag fokusera på av mina kära vänner och familj som kommer på releasen, när jag pratar? Vem ska jag hitta stöd i ögonen hos? Måste jag kanske bestämma det innan och desperat leta med blicken efter just den personen som då inte är närvarande i rummet just i ögonblicket. Nej, spontant och fritt verkar bäst, men när jag blir nervös är jag inte så frispråkig, då tystnar jag helst och går inåt. Jag måste nog förbereda ett slags tal, och verkar inte det ganska pretto.
Ja, du hör, det är ingen enkel sak detta- att äga något som man är nervös inför. Jag får be gudarna om hjälp som vanligt, det brukar funka om man är ute i god tid. 

Den här bilden hade jag tänkt ha som omslag först på min bok, jag tycker själv att jag ser ut lite som Oscar Wild, dandyn. Det är fin bild, jag gillar den mycket, men det orange omslaget blev väldigt fint det med. 

                      

                                                         

När boken kommit!

Nu när boken väl kommit och ligger så vacker och orange på bordet och lyser, är det inte lika läskigt längre. Den är sin egen, har ett eget liv. Jag bestämmer mig då för att jag ska äga det här, jag ska inte förminska mig själv. Jag vill att boken ska läsas och kännas. Nu ska jag planera bokreleas, tänka ut var jag skulle kunna återförsälja den, om jag ska försöka vara med på läsningar och läsa högt ur boken osv. 

Jag har tryckt boken på ett tryckeri i Estland som heter Printon. de har varit väldigt kommunikativa och bra att ha att göra med! De har en kvinna som pratar svenska där som varit min kontaktperson. Hon har kunnat förklara allt från papperskvalitet till frakt, jag har känt mig beredd på att boken kanske inte helt skulle bli som jag önskade, men den blev till och med bättre! Sidorna är så fina med en mjuk gulnad ton, omslaget helt inbjudande med en matt yta. Layouten tycker jag är enastående! Den har min kompis Sara gjort, hon driver bokförlaget Gidlunds och håller på med många böcker samtidigt, hon är ett äkta proffs!

Att göra sin egen bok på gott och ont. Ingen bestämmer över en, processen kan få bli hur utdragen eller kort som helst. Men ingen som hjälper en promota, ingen gratis reklam eller hjälp att distribuera. 

Barnen får ta pressbilderna, och det blir ju ganska bra det med!

Göra bok

Imorgon kommer min bok med posten och jag är så nervös!
Det är på samma gång så viktigt för mig och så fruktansvärt jobbigt.
Att stå för min text, att få andra att läsa den, att få andra att vilja läsa den, alltså promota min bok.
Jag tror det kan bli min livs utmaning. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg och jag har nog inte kommit längre än då. Min kompis som är poet försäkrar mig om att det är lika nervöst för henne varje gång en bok ska komma ut. Men det hon också säger är att det är helt olika delar i processen av en boks tillblivelse, när man väl har boken i handen är det en ny fas, boken är sin egen, finns.
Jag är så rädd att ingen ska tycka om den, att jag ska bli hånad, att det ska verka patetiskt. Och istället för att bara äga det som något bra jag gjort, går jag in i dom spåren. Det måste ändras på, jag vill våga stå med mitt hjärta i handen även om inte alla vill se på hjärtat. Det är precis det det är, att våga vara sig själv fast vi riskerar att alla inte tycker om oss då. Alla kommer inte tycka om oss hur vi än vrider och vänder! 

Våga och vinn

chansen är din