Nostalgisk eller sentimental? Vad är skillnaden?

 

Jag går längst Skåneleden förbi den gård som funnits med i mitt liv i 40 år. Jag var 8 när mina föräldrar köpte den och 10 när vi flyttade dit permanent och jag började skolan i grannbyn Västra Karup. Vi lämnade skogen i Dalarna för det öppna landskapet och havet, mina föräldrar skulle få en nystart.

Det här är första sommaren jag är här sen min pappa sålde gården för två år sedan. Det är så märkligt, att något som funnits nästan jämt inte är tillgängligt längre. Är jag ledsen eller bara sentimental? Jag måste sätta mig på en bänk i närheten och känna efter. Tittar dit för att se det stora ladutaket breda ut sig, så klart pappa inte kan ta hand om ett så stora tak längre. Han har det bra där han bor nu, trevliga grannar och nära och lättillgängligt. Men ändå, MIN känsla.
Alla minnen jag har från min barndom finns ju kvar, men det slutgiltiga med att något försvinner på riktigt, så definitivt, inte längre tillgängligt...

Midsommar

 Jag laddar för några dagar i ensamhet runt midsommarsolståndet. Det är den mest underbara tiden på året i Norden, när vi bor så nära nordpolen som vi gör här uppe, är det fantastisk med dessa sommarmånader som kommer med sin mjuka omfamning och ljus. Jag vill vara helt närvarande till det som händer i naturen, försöka gå bort från tankarna som äger min skalle. Jag vill vara i växterna, helst krypa in i dem ligga bland kronbladen i en pion och uppleva förvandling.

Det blev fint allting med att släppa en bok. En nära krets av människor som tycker om mig och vill läsa det jag skrivit, vara med och fira. Så fint och kärt!
Med min vän Andreas som spelade fiol, läste jag och sjöng dikt som vi tonsatt. 

Himlen var lite tyngd av regn och mörka moln men växthuset grönskade, vindruvsklasarna hängde ovanför huvudena och svällde. Min pappa hade åkt hela vägen från Skåne för att vara med och min ex styvmor Anna med make kom hela vägen från Dalarna.
Jag var så rörd och glad över alla som tog sig dit för att medverka, lyckan höll i sig ända tills idag när jag börjar komma tillbaka lite till mina sinnens fulla bruk igen. Att få sväva iväg i härligheten av ett arbete som till slut är färdigt och fått eget liv i form av en bok, det är en ny erfarenhet som jag är väldigt glad för.
Jag är stolt över mig själv att jag slutfört något, det bådar gott för resten av mitt liv. 

Bokreleasevånda

Jag är så glad för min bok! Den är så vacker! Hur många gånger ska jag tänka just det? Det är lite enformigt. Men nu ska jag hålla en release på lördag och inför det har jag någon slags förnekelsereaktion. Det är så läskigt och utlämnande, men jag måste äga det, och hur gör man det? Jag tänker helst inte på det alls.
Men jag har googlat på Bokrelease och får lite tips, prata om skrivande, berätta hur boken kom till- det verkar krystat om det inte kommer naturligt. Vem ska jag fokusera på av mina kära vänner och familj som kommer på releasen, när jag pratar? Vem ska jag hitta stöd i ögonen hos? Måste jag kanske bestämma det innan och desperat leta med blicken efter just den personen som då inte är närvarande i rummet just i ögonblicket. Nej, spontant och fritt verkar bäst, men när jag blir nervös är jag inte så frispråkig, då tystnar jag helst och går inåt. Jag måste nog förbereda ett slags tal, och verkar inte det ganska pretto.
Ja, du hör, det är ingen enkel sak detta- att äga något som man är nervös inför. Jag får be gudarna om hjälp som vanligt, det brukar funka om man är ute i god tid. 

Den här bilden hade jag tänkt ha som omslag först på min bok, jag tycker själv att jag ser ut lite som Oscar Wild, dandyn. Det är fin bild, jag gillar den mycket, men det orange omslaget blev väldigt fint det med. 

                      

                                                         

När boken kommit!

Nu när boken väl kommit och ligger så vacker och orange på bordet och lyser, är det inte lika läskigt längre. Den är sin egen, har ett eget liv. Jag bestämmer mig då för att jag ska äga det här, jag ska inte förminska mig själv. Jag vill att boken ska läsas och kännas. Nu ska jag planera bokreleas, tänka ut var jag skulle kunna återförsälja den, om jag ska försöka vara med på läsningar och läsa högt ur boken osv. 

Jag har tryckt boken på ett tryckeri i Estland som heter Printon. de har varit väldigt kommunikativa och bra att ha att göra med! De har en kvinna som pratar svenska där som varit min kontaktperson. Hon har kunnat förklara allt från papperskvalitet till frakt, jag har känt mig beredd på att boken kanske inte helt skulle bli som jag önskade, men den blev till och med bättre! Sidorna är så fina med en mjuk gulnad ton, omslaget helt inbjudande med en matt yta. Layouten tycker jag är enastående! Den har min kompis Sara gjort, hon driver bokförlaget Gidlunds och håller på med många böcker samtidigt, hon är ett äkta proffs!

Att göra sin egen bok på gott och ont. Ingen bestämmer över en, processen kan få bli hur utdragen eller kort som helst. Men ingen som hjälper en promota, ingen gratis reklam eller hjälp att distribuera. 

Barnen får ta pressbilderna, och det blir ju ganska bra det med!

Göra bok

Imorgon kommer min bok med posten och jag är så nervös!
Det är på samma gång så viktigt för mig och så fruktansvärt jobbigt.
Att stå för min text, att få andra att läsa den, att få andra att vilja läsa den, alltså promota min bok.
Jag tror det kan bli min livs utmaning. Jag skrev om det i ett tidigare inlägg och jag har nog inte kommit längre än då. Min kompis som är poet försäkrar mig om att det är lika nervöst för henne varje gång en bok ska komma ut. Men det hon också säger är att det är helt olika delar i processen av en boks tillblivelse, när man väl har boken i handen är det en ny fas, boken är sin egen, finns.
Jag är så rädd att ingen ska tycka om den, att jag ska bli hånad, att det ska verka patetiskt. Och istället för att bara äga det som något bra jag gjort, går jag in i dom spåren. Det måste ändras på, jag vill våga stå med mitt hjärta i handen även om inte alla vill se på hjärtat. Det är precis det det är, att våga vara sig själv fast vi riskerar att alla inte tycker om oss då. Alla kommer inte tycka om oss hur vi än vrider och vänder! 

Våga och vinn

chansen är din

Återuppståndelsens dag

Jag älskar verkligen Jesus! Som symbol, som inspiration, som profet. Men idag var jag i kyrkan på mässa, för det är påskdag, faktiskt den viktigaste dagen i kristendomen, för Jesus återuppstår på den tredje dagen och det i sig är ju verkligen något att fira och vara förundrad och glad över!
Men då kände jag bara, att det här köper inte jag. Jag köper inte Gud fader och den helige ande.
Det står i trosbekännelser att vi erkänner att Jesus är guds enda son, och han kom till genom den heliga ande och föddes av jungfru Maria osv. Nej, jag erkänner inte det. Det är en konstruktion skapat i en patriarkal värld, där könsbenämningarna blir viktiga för att det just är HAN. Visst kan jag sitta i kyrkbänken och tänka mig gud som könlös, men det står han i alla psalmer och det är en fader, i alla böner är gud en manlig gestalt. Eva skapades sen ut Adam, kvinnan blev till ur mannen. Hur hopplöst osant är inte detta!

Jag saknar så modergudinnan i den kristna tron! Hon som ger liv. Alla vet att det är kvinnan som ger liv, som föder, som ger mjölk.Som är i cykel och i den är fertil och kan bära barn.  I alla tidiga religioner är det gudinnan som är den högsta, just för att hon ger detta ur sin kropp. Sen försvann det ur verkligheten, togs bort, tillintetgjordes. Tyvärr, jag kan inte gå med på det här. Och det var en så fin präst som höll mässa idag, som jag tycker väldigt mycket om, och jag vet att han vill det bästa för alla människor och hans syn på vad jag just nu skriver om, den vet jag inte. Någon gång skulle jag vilja prata med honom om det. Men nu är jag lite beslutsam, att jag inte tycker om det och inte kan låssas mer, det blev så övertydligt idag. Säkert kommer jag gå till kyrkan igen, för kyrkorummet är så hisnande ljuvt ibland, men ju mer vi vet och ju mer vi förstår desto mer kritiska kan vi tillåta oss att bli.