Att jämföra sig

Det fula och fjuttiga i att jämföra sig med andra och känna sig sämre.
Känna att en är mindre värd, har ett tråkigt liv och inte vara med i händelsernas centrum.
Alla känner troligtvis så emellanåt (eller  jämt)  men ingen vill tillstå det, jag är ganska säker på att det är vanligt hos många nutidsmänniskor att känna så. 

Jag har skrivit om det;

Jag jämför mig inte

med de lyckliga längre

De som självgoda vandra 

under paradisträden

Jag håller krampaktigt tag

 om dina långa armar

För du vet 

vad svårt är
 

Det är en kontradikting dikt, för jag jämför mig visst, men det är något skönt med att säga att en inte gör det, att jag kommit över det=  inte sant. Men i dikten finns det ändå någon som jaget kan vara med, och inte släpper taget om, den med ångest- igenkänning.  

När skogsmaskinerna rullar in

Det här är ett ämne som berör mig djupt och som är mer aktuellt än någonsin.

Kalhygge, slutavverkning.
 

Det sattes många granplantor på öppna åkrar och betesfält för 60 år sedan, det var under år när småbruk lades ner ett efter ett och mer storskaligt lantbruk och skogsbruk tog vid. Så skedde också runt mitt hus i början av 60-talet. Då hade över 80 procent av allt småskaligt jordbruk försvunnit i Sverige. En granne till mig har berättat hur han sommarjobbade med att sätta granplant på den gamla potatisåkern för skogsbolagets räkning precis intill mitt hus.

Här hade djur betat i hundratals år och jorden brukats på mark som alltså ägdes av skogsbolagen. Gårdarna arrenderades ut till folk som dels jobbade i skogen och dels försörjde sig på jordbruk sen slutet av 1800-talet.

Det finns regler för hur länge skog får stå innan den ska avverkas, en skog får inte bli hur gammal som helst. Så nu är det snart dags runt mitt hus. Och jag som har levt i tron om att vi är skyddade där. Det finns ett avtal om en vitryggad hackspett som sträcker sig in på 2060-talet, men det gällde visst inte den finaste skogen, det var bara ett stycke med specifikt mycket björkar som får stå orörd. Så när jag förstod för ett par månader sedan att skogen kommer förvandlas till intet inom en snar framtid, då började jag skriva mail till chefen för Gysingeskog som just köpt till sig de här skogspartierna i södra Dalarna. Han är inte intresserad av ett hyggesfritt skogsbruk vad det verkar, det ska slutavverkas vilket betyder rubb och stubb bort. 

Mina grannar är inte speciellt intresserad av att ta strid, en gängse uppfattning på landsbygden verkar vara att den som äger skog har rätt att göra med den vad de vill. Skogen är så som en åker som ska skördas och brukas. Att alla djur som byggt bon och grävt sina hålor kommer behöva fly därifrån, är ingenting man tar hänsyn till. Att våtmarker torkar ut och arter försvinner bryr man sig inte heller om. Hela denna totalt omoderna syn på naturen och vårt mänskliga ansvar inför den, finns inte med i beräkningen i slutändan. Det är pengar som gäller, marknaden.

Runt Söderbärke där mitt ställe ligger dyker fler och fler kalhyggen upp nu, Hedins trä avverkar mitt i  häckningstiden runt de små byarna på väg upp till mig. Jag nästan kvävs av ilska och sorg inför detta. Jag ville bo i skogen, men det är inte skog längre. Det är ett öppet, sargat landskap som ser som ut som en krigszon i flera år innan darrgräs och sly återigen börjar växa. Det så otroligt fula i anblicken av ett kalhygge är inte ens en diskussion. Är det så att många människor inte bryr sig om hurvida ett landskap är skönt att vila ögonen i eller ej? Jag börjar tror det, alla har inte ett estetiskt öga som ser en sargad krigszon när de tittar ut över ett nyslaktat hygge. De ser det som nödvändigt och så här har vi alltid gjort.

Det som fick mig att börja undra varför jag levt i så trygg förvissning om att aldrig drabbas av kalhygge nära mig, var att mina vänner i Stjärnsund plötsligt stod inför detta. Deras gård som de byggt upp under 20 år, har en gammelskog i ryggen som inte avverkats på 120 år. De har alltid hoppats på att få köpa den. När den väl blev till salu och de lyckades mobilisera en grupp skogsentusiaster som tillsammans kunde ta lånet och skydda skogen, då valde markägarna att sälja till en någon annan. Någon annan som gör precis det som alla fruktade, slutavverkar. Allt ska bort, rubb och stubb. Och för en vecka sen började de. Mina vänner ser nu dag för dag hur skogen försvinner och de vill bara bort därifrån. Men var ska vi ta vägen? Det går inte att säkra framtiden om ett liv i skogen eftersom alla skogar huggs ner i alla delar av Sverige. Våra lagar om hur skogsbruk ska drivas gynnar varken planeten, klimatet, de vilda djurlivet, insekter eller växterna. Kommer det ingen ändring? Är det för att alla fruktar att det snart blir förbjudet att slutavverka? Det här är så jobbigt och jag mår så dåligt av att se kalhyggen, det finns inget naturligt med ett kalhygge! 

Här kan du se om skog nära dig snart ska avverkas https://www.avverkningskoll.se/

 

 

 Det här tänker jag mycket på;
Vad jag har, att vara tacksam för det och att livet kan förändras så snabbt, utan varsel.
Tacksamhet låter kanske klyschigt, skenheligt. Men det är fint också.

 Jag har bott i lägenhet i snart 20 år, det trodde jag aldrig! Det var definitivt inte vad jag önskade för mig och mina barn. Men mina barn har haft en underbar uppväxt här! De har byggt kojor i skogen, hängt med massor av barn ute på gården, det var alltid någon hemma hos oss och åt, eller mina barn åt nån annanstans. Dörren stod öppen, barnen gick ut och in. De har fått träffa massor av föräldrar och sett många hem, de har varit helt trygga i ett område som ansetts lite trashigt i Järna där vi bor. Här finns det massor av knasiga folk, men inte mer än i andra bostadsområden tror jag, men här kommer knasbollarna ut och går runt och känner sig hemma. Så vad med detta, jo, tack för att vi bor här! Någon annanstans hade varit annorlunda, men inte bättre.

 Vi bor här ännu, och även om jag alltid ville bo på landet fanns det så många fördelar med att stanna kvar. Nära till centrum, nära till buss och tåg, alla barnens kompisar, mina kompisar, nära till skogen- extremt nära! Jag piper bara ut genom källardörren så är jag i den! Jag har en ateljé sen 12 år tillbaka, nu är jag där nästan varje dag! I perioder har det mest varit ett förråd, men nu är jag jätteinspirerad att grejsa där.

Tacksam också för att jag lever i Sverige och är en fri människa som kan bestämma det mesta själv om mitt liv. Att jag har just detta lägenhetstak över huvudet och ännu aldrig behövs svälta eller frysa i mitt liv. Att det finns varmvatten i kranen, vilken jäklans lyx! Jag kan fylla ett helt badkar om jag vill och bada en stund. Det är sååååå ingen självklarhet i världen! Jag har levt helt utan rinnande vatten när min äldsta son var liten, det gick bra det med, men det var mycket jobb.

Tacksam för att mina barn kan få utbildning och att det är fred, att jag har vänner som bryr sig om mig och som jag kan ringa när som helst! Så fint va, att när en är ledsen, nere, eller hysteriskt glad, finns det människor som tar emot en i det! Jag kan gå och dricka kaffe hemma hos någon hur lätt som helst, få med nån ut på lokala syltan och ta en öl, ta en långpromenad med någon som också är sugen på att gå. 

Och jag har en kropp som funkar helt okej, mina barn är friska… Det finns så mycket! Och det finns tom studier på att tacksamma människor mår bättre, sover bättre, är mindre aggressiva, är friskare, har bättre relationer osv. Kom ihåg det! Man får ändå sura och va arg och missnöjd och klaga.

 https://www.likaolikametoden.se/tacksamhetens-lov/

 

 

                        Hälsningar tacksam 47-åring som inte tagit ner julstjärnan än.
 

 

20220202 och Imbolc i magen

 Drömmen för en siffernörd! Klockan slår 22.22 när jag ligger i badkaret och det är onsdagen den 2/2-2022. Igår var det nymåne och Imbolc som sträcker sig till idag. Allt på samma gång!
Jag vill helst bara elda och drömmer om en kamin i min lägenhet, men kommer mig istället ut i mörkret med vänner och gör en eld på ett berg och sätter nya intentioner framåt och vet att det blir vår så småningom..

Bridgid, gudinna från den keltiska traditionen, livgiverskan, vars dag firas den 1 feb.
vårens antågande (på Irland, inte här ännu va?) Knoppar sväller, tackorna ska snart föda, marken vibrerar av växtkraft.
The Bridgidcross, symbol för Irland och imbolc, att hänga på dörren till huset till skydd mot brand.

 

Fast i vikings

 Jag har fastnat i Vikings, serien som alla såg för flera år sedan.
Jag kollade också första avsnittet när den kom, och tyckte bara det var köttigt, blodigt, sexistiskt och som en nidbild av hur en tänker sig vikingar, grova och råbarkade. Men jag längtar ändå efter det där fornnordiska i filmformat, och tänkte efter nyår när allt var stilla och inget hände, att jag ger det en chans till, härligt att ligga och glo på en serie i vintermörkret.
Och som jag fastnat, oj oj, oj, precis det här jag inte vill! Att jag bara måste se nästa avsnitt, bara tänker på alla karaktärerna hela tiden och tror att det är vikingatid som pågår när jag kommer ut på gården från mitt hyreshus.
Helt fast alltså! Och nu har Ragnar precis dött, det vill man ju inte. Han är ju både ljuvlig och odödlig! Och jag tycker att serien är inspirerande ur kvinnosynpunkt.
Det finns flera kvinnor med avgörande roller som är slagkämpar och pratar med varandra om andra saker än män, och ger på det stora hela sken av att nordborna var mer jämställda än de kristnande i England.
Var det sant? Ingen vet. Och det hör ju också till när man är helt uppe i en serie att man vill prata om den hela tiden, så det gör jag och då har jag blivit upplyst om att efter säsong 4 är det inte bra längre.
Precis där jag är nu alltså. Men bara för att alla säger så, så vill jag ju inte sluta titta.
Men det här att fastna i en serie som upptar en massa tanketid, när det är så mycket annat jag vill/ska/måste göra- no, no får inte hända igen. Inte igen, aldrig mer...

Kattmjölk

 Mitt nya år startar med bland annat, kattungar.

I början av december föddes 4 ljuva små kattbäbisar i min säng.
Det var så lugnt och fint och stilla, så kärt att få vara med om!

Men nu, 4 veckor senare, har kattmamman fått mjölkstockning och det är det enda jag håller på med! Hjälp, det finns bara två lägen i mig, av eller på. Jag ÄR kattmamman och ungarna, jag kan inte tänka på något annat. Så orkar ingen människa hålla på. Det är smärtstillande medicin, massage, varma omslag, riskudde, hålla koll, låta vara, stänga in, mata ungarna, kolla ungarna, ge spruta, åka till apoteket, blanda mjölkersättning, mata med pipett.

Jag som skulle skriva på min tenta så den blir klar nån gång. Nej, så funkar inte jag. Kan inte växla mellan kattsjukhus och tentaskrivande, det går bara att göra en svår sak åt gången.

Okej, jag måste acceptera att jag är så, men jag tycker inte om det. Varför kan jag inte vara mer flex och chill och tänka att det löser sig med katterna, jag tror att ALLT hänger på mig, jag ska rädda alla. Om någon dör eller far illa så är det mitt ansvar. Kattmamman har väl också lite ansvar kan en tycka… Hon tittar på mig när jag lägger till ett par ungar igen för att försöka få igång amningen, hon tittar på mig som att, ”jaha vad händer nu, vad är det du förväntar dig av mig?”

Jag måste stänga in mig ett i ett ensamt rum ett tag för att släppa kattfamiljen en stund. Här sitter jag nu och lyssnar efter kattmjamningar. Goda Modergudinna låt detta passera.

 

 

Kära Måne!
Idag är du full.

Det finns en sång av Monika Törnell som jag brukade sjunga för mina barn när de var små,

Månen la sin kind
mot ett moln av silverull
Drömde om den afton när han var så full
Var så full för en stjärnas skull....

Månen la sin kind
mot ett moln av änglahår
drömde om den stjärna som han aldrig får
och om den sol som han aldrig når.

Vi gjorde månen till en person, det är rörande på nåt sätt och rimmar bra, men idag behöver jag tanka månens kraft. Köldmånen, lång natts måne i december. Jag ska ladda mig med månljus och bränna upp det jag inte vill bära med längre. Jag ska be om allt går bra, jag ska be om tillit.
 

Det känns som att rädsla är rådande i världen, jag kan också bli rädd och uppgiven när jag tänker på framtiden, att det inte finns någon. Att istället be för att det ska vända för oss, så vi kan fortsätta leva här på jorden. Jag blir rädd för min egen del att jag inte ska klara mig ekonomiskt, att jag ska förlora allt. Inte få något jobb, inte kunna försörja mina barn. Men här i västerlandet finns ett starkt skyddsnät, som gör att jag högst troligast kommer klara mig- trots att jag är ensamstående, kvinna, medelålders med stora studieskulder och många räkningar. Jag bor inte i Afghanistan eller annat krigsdrabbat område, mitt hus har inte blåst bort i en storm, jag sitter inte i fängelse. Tack för alla privilegier! Vi tänder en eld min vän och jag och ser på månen som stiger upp i mitt i det gyllene snittet framför våra ögon.