Kattmjölk

 Mitt nya år startar med bland annat, kattungar.

I början av december föddes 4 ljuva små kattbäbisar i min säng.
Det var så lugnt och fint och stilla, så kärt att få vara med om!

Men nu, 4 veckor senare, har kattmamman fått mjölkstockning och det är det enda jag håller på med! Hjälp, det finns bara två lägen i mig, av eller på. Jag ÄR kattmamman och ungarna, jag kan inte tänka på något annat. Så orkar ingen människa hålla på. Det är smärtstillande medicin, massage, varma omslag, riskudde, hålla koll, låta vara, stänga in, mata ungarna, kolla ungarna, ge spruta, åka till apoteket, blanda mjölkersättning, mata med pipett.

Jag som skulle skriva på min tenta så den blir klar nån gång. Nej, så funkar inte jag. Kan inte växla mellan kattsjukhus och tentaskrivande, det går bara att göra en svår sak åt gången.

Okej, jag måste acceptera att jag är så, men jag tycker inte om det. Varför kan jag inte vara mer flex och chill och tänka att det löser sig med katterna, jag tror att ALLT hänger på mig, jag ska rädda alla. Om någon dör eller far illa så är det mitt ansvar. Kattmamman har väl också lite ansvar kan en tycka… Hon tittar på mig när jag lägger till ett par ungar igen för att försöka få igång amningen, hon tittar på mig som att, ”jaha vad händer nu, vad är det du förväntar dig av mig?”

Jag måste stänga in mig ett i ett ensamt rum ett tag för att släppa kattfamiljen en stund. Här sitter jag nu och lyssnar efter kattmjamningar. Goda Modergudinna låt detta passera.