Kära Måne!
Idag är du full.

Det finns en sång av Monika Törnell som jag brukade sjunga för mina barn när de var små,

Månen la sin kind
mot ett moln av silverull
Drömde om den afton när han var så full
Var så full för en stjärnas skull....

Månen la sin kind
mot ett moln av änglahår
drömde om den stjärna som han aldrig får
och om den sol som han aldrig når.

Vi gjorde månen till en person, det är rörande på nåt sätt och rimmar bra, men idag behöver jag tanka månens kraft. Köldmånen, lång natts måne i december. Jag ska ladda mig med månljus och bränna upp det jag inte vill bära med längre. Jag ska be om allt går bra, jag ska be om tillit.
 

Det känns som att rädsla är rådande i världen, jag kan också bli rädd och uppgiven när jag tänker på framtiden, att det inte finns någon. Att istället be för att det ska vända för oss, så vi kan fortsätta leva här på jorden. Jag blir rädd för min egen del att jag inte ska klara mig ekonomiskt, att jag ska förlora allt. Inte få något jobb, inte kunna försörja mina barn. Men här i västerlandet finns ett starkt skyddsnät, som gör att jag högst troligast kommer klara mig- trots att jag är ensamstående, kvinna, medelålders med stora studieskulder och många räkningar. Jag bor inte i Afghanistan eller annat krigsdrabbat område, mitt hus har inte blåst bort i en storm, jag sitter inte i fängelse. Tack för alla privilegier! Vi tänder en eld min vän och jag och ser på månen som stiger upp i mitt i det gyllene snittet framför våra ögon.