Fast i vikings

 Jag har fastnat i Vikings, serien som alla såg för flera år sedan.
Jag kollade också första avsnittet när den kom, och tyckte bara det var köttigt, blodigt, sexistiskt och som en nidbild av hur en tänker sig vikingar, grova och råbarkade. Men jag längtar ändå efter det där fornnordiska i filmformat, och tänkte efter nyår när allt var stilla och inget hände, att jag ger det en chans till, härligt att ligga och glo på en serie i vintermörkret.
Och som jag fastnat, oj oj, oj, precis det här jag inte vill! Att jag bara måste se nästa avsnitt, bara tänker på alla karaktärerna hela tiden och tror att det är vikingatid som pågår när jag kommer ut på gården från mitt hyreshus.
Helt fast alltså! Och nu har Ragnar precis dött, det vill man ju inte. Han är ju både ljuvlig och odödlig! Och jag tycker att serien är inspirerande ur kvinnosynpunkt.
Det finns flera kvinnor med avgörande roller som är slagkämpar och pratar med varandra om andra saker än män, och ger på det stora hela sken av att nordborna var mer jämställda än de kristnande i England.
Var det sant? Ingen vet. Och det hör ju också till när man är helt uppe i en serie att man vill prata om den hela tiden, så det gör jag och då har jag blivit upplyst om att efter säsong 4 är det inte bra längre.
Precis där jag är nu alltså. Men bara för att alla säger så, så vill jag ju inte sluta titta.
Men det här att fastna i en serie som upptar en massa tanketid, när det är så mycket annat jag vill/ska/måste göra- no, no får inte hända igen. Inte igen, aldrig mer...

Kattmjölk

 Mitt nya år startar med bland annat, kattungar.

I början av december föddes 4 ljuva små kattbäbisar i min säng.
Det var så lugnt och fint och stilla, så kärt att få vara med om!

Men nu, 4 veckor senare, har kattmamman fått mjölkstockning och det är det enda jag håller på med! Hjälp, det finns bara två lägen i mig, av eller på. Jag ÄR kattmamman och ungarna, jag kan inte tänka på något annat. Så orkar ingen människa hålla på. Det är smärtstillande medicin, massage, varma omslag, riskudde, hålla koll, låta vara, stänga in, mata ungarna, kolla ungarna, ge spruta, åka till apoteket, blanda mjölkersättning, mata med pipett.

Jag som skulle skriva på min tenta så den blir klar nån gång. Nej, så funkar inte jag. Kan inte växla mellan kattsjukhus och tentaskrivande, det går bara att göra en svår sak åt gången.

Okej, jag måste acceptera att jag är så, men jag tycker inte om det. Varför kan jag inte vara mer flex och chill och tänka att det löser sig med katterna, jag tror att ALLT hänger på mig, jag ska rädda alla. Om någon dör eller far illa så är det mitt ansvar. Kattmamman har väl också lite ansvar kan en tycka… Hon tittar på mig när jag lägger till ett par ungar igen för att försöka få igång amningen, hon tittar på mig som att, ”jaha vad händer nu, vad är det du förväntar dig av mig?”

Jag måste stänga in mig ett i ett ensamt rum ett tag för att släppa kattfamiljen en stund. Här sitter jag nu och lyssnar efter kattmjamningar. Goda Modergudinna låt detta passera.

 

 

Kära Måne!
Idag är du full.

Det finns en sång av Monika Törnell som jag brukade sjunga för mina barn när de var små,

Månen la sin kind
mot ett moln av silverull
Drömde om den afton när han var så full
Var så full för en stjärnas skull....

Månen la sin kind
mot ett moln av änglahår
drömde om den stjärna som han aldrig får
och om den sol som han aldrig når.

Vi gjorde månen till en person, det är rörande på nåt sätt och rimmar bra, men idag behöver jag tanka månens kraft. Köldmånen, lång natts måne i december. Jag ska ladda mig med månljus och bränna upp det jag inte vill bära med längre. Jag ska be om allt går bra, jag ska be om tillit.
 

Det känns som att rädsla är rådande i världen, jag kan också bli rädd och uppgiven när jag tänker på framtiden, att det inte finns någon. Att istället be för att det ska vända för oss, så vi kan fortsätta leva här på jorden. Jag blir rädd för min egen del att jag inte ska klara mig ekonomiskt, att jag ska förlora allt. Inte få något jobb, inte kunna försörja mina barn. Men här i västerlandet finns ett starkt skyddsnät, som gör att jag högst troligast kommer klara mig- trots att jag är ensamstående, kvinna, medelålders med stora studieskulder och många räkningar. Jag bor inte i Afghanistan eller annat krigsdrabbat område, mitt hus har inte blåst bort i en storm, jag sitter inte i fängelse. Tack för alla privilegier! Vi tänder en eld min vän och jag och ser på månen som stiger upp i mitt i det gyllene snittet framför våra ögon.

Stjärtlapp in the face

För ett par dagar sen fick jag en stjärtlapp slagen i ansiktet av misstag på jobbet (Stjärtlapp, roligt ord!) Det gjorde rätt ont, men inte så farligt. Jag gick på toa och höll en arnica-bomullstuss mot ögonbrynet en stund och såg ögonbrynet svullna upp. Sen gick jag ut igen till barnen igen i pulkabacken och då kom en kollega fram till mig och frågade hur det gått, hen såg lite blod och frågade med så öm röst om jag inte borde sätta mig ner en stund. Det var mer än jag klarade av just då, jag fullkomligt bröt ihop och började gråta, kunde inte sluta. Gick tillbaka in på toa och satt där länge och grät. Tänkte på varför jag blev så ledsen och förstod inte. Letade inuti mig själv efter ett svar. Det var liksom den lilla Klara som blev ledsen. Hon som behövde så mycket tröst som barn, men inte fick tillräckligt. Alla livets oförrätter, världssorgen på det. Jag kunde inte sluta gråta på hela dagen, till slut var ögonen ömma och den tunna huden runtomkring svullen och tunn. Jag åkte hem och grät lite till på soffan medan julstjärnorna lyste i fönstren och det fanns värme och det fanns barn och mitt liv fortsatte rulla och hända och en stor sorg satt över mitt bröst medan det blev fredagkväll.

När mina barn var små var det ibland ganska skönt när de slog sig rejält för de blev så lugna efter allt gråtande. Missförstå mig rätt, jag ville inte de skulle göra sig illa, men jag tänkte ofta "åh va stilla de blev nu!" efter en lite mer dramatisk olycka. De kunde bli liggande i mitt knä och bara stirra ut i tomma intet, eller mer och mer i avtagande hulkande börja intressera sig för något föremål på golvet och fastna i det. När vi skadar oss fysiskt kommer vi till oss, kanske speciellt om vi slår i huvudet. Jag absolut hatar att slå i huvudet! Det gör mig oftast så arg! Det är okontrollerbart att slå sig i skallen, man kan inte titta på det och se hur illa ställt det är, huvudet bara sitter där. Efter den här stjärtlappssmällen hade jag en jättefin helg, det hängde kanske ihop.

Jag tänker på Bellman

 

När jag var 15 år gifte sig min pappa med Anna.De fick en massa presenter, bland annat en cd-skiva med en samling Bellman låtar. Denna skiva med Bellmans epistlar av diverse svenska artister, mest manliga, med mörka, hesa röster, blev som en hemlig liten skatt för mig i hyllan av vårt mörkbetsade musikskåp. En romantisk dröm om kärlek, Stolta Stad hette skivan.

Jag lyssnade mest på Bob Marley och punk under den här perioden i mitt liv. Ville vara rastafari och rebell, men Bellmans epistlar smög sig in i min hjärna och fastnade.

Så vad var det med den här skivan? Några av låtarna förtrollade mig fullständigt, jag var knockad av de ömsinta, vackra, kärleksfulla, intima och särskilt i en av sångerna. Jag berättade inte det för någon, vilken skam det skulle varit om mina coola kompisar hade vetat hur jag tårögd satt vid högtalarna i vårt vardagsrum (jag hade ingen egen CD-spelare) och lyssnade på Peter LeMarc när han sjöng Ulla min Ulla. (Alltså bara namnet Ulla, det går inte! Allt som så uppenbart rimmar på knu-a är så pinsamt. Det var dessutom en ganska fånig synth med i låten som klinkade på rätt rejält, inte heller så tuff.)

Men som han sjöng, Peter LeMarc, jag blev kär! I vad? I kärleken kanske. Det var någonting med melodin, hur den klingade och ringlade sig, tog fart. Kanske anade jag något annat än orden som sades, min längtan efter den romantiska kärleken, efter att bli uppvaktad och sedd, jag fick bevis för att kärleken fanns, så som jag drömde om den. Det var så fint att man kunde sjunga så till någon tyckte jag. 

Ulla min Ulla, får jag dig bjuda, röda smultron, mjölk och vin.    
Ingen hade någonsin bjudit mig på något så innerligt romantiskt. (verken förr eller senare...)

 Förra året hade jag ett par Bellman-lektioner med en nionde-klass i svenska. Att läsa texter och berätta om Bellmans liv, lyssna på några av sångerna. Jag blev så tagen igen, när jag läste på och gick in i textraderna, nu var det Glimmande nymf med Fred Åkerström som fick mig på svaj. Jag fullkomligt dog när jag verkligen lyssnade! Så vacker den är! Och att måste ju handla om en orgasm, har alla förstått det utom jag? Sista strofen:

Cajsa, du dör! Himmel, hon andas
Döden ger liv och kärlek bortblandas
Men fast din puls slår matt
Så blundar ögat glatt

 (Det sa jag inte till eleverna, tänkte att det kunde bli pinsamt)

Jag kom så att älska Bellman, känna stor beundran för honom som poet och låtskrivare i 1700-talets Stockholm. Försupen och landsförvisad pga skulder. Karaktärerna som kommer igen i hans sånger, tiden, andan, fattigdomen. Att han ägde orden och gjorde så vackert med dem. Det finns säkert en massa kritiskt att säga om Bellman, men jag tycker de musikaliska, poetiska verk han gjorde är enastående.

 På Stadsmuseet finns en utställning om UllaWinblad just nu som är sevärd, hur hon faktisk var en egen människa och inte bara Bellmans.

Och i kväll letar jag igen efter Peter LeMarcs version av Ulla min Ulla på nätet, fast jag vet att den inte går att hitta, den finns bara på en liten CD nånstans som heter Stolta Stad, nerpackad i en låda. Och det på något vis härligt att det är så. Men den här finns med Fred åkerström.

 https://www.youtube.com/watch?v=79F_xxklGwc 

 

Samhain

Idag börjar det keltiska nyåret, Samhain. Skördefest, sommaren är slut och vi är på väg in i vila och mörker. Man tror att gränsen mellan vår värld och de dödas är som tunnast under det dygn som högtiden pågår, därför är det lättare att kontakta sina döda anhöriga under detta dygn. Förr tände man eldar och i den kastar man ben från nyslaktade djur och offergåvor till olika naturväsen, askan spreds sen över de nyplöjda åkrarna för att ge god skörd nästkommande år. Flera farliga andar kunde också finnas omkring och för att hålla dem på avstånd klädde man ut sig och sprang runt och sjöng och skrek med kålrötter på pinne, utsnidade som skallar. De blev sen pumporna när alla irländare emigrerade till Amerika och inte fick tag på kålrötter längre. Det här läser jag om på olika sidor på nätet, och plötsligt blir den nalkande november inte lika hutlöst mörk och jobbig längre, när den istället kan få vara början på ett nytt år.

Jag har stor kärlek för Irland, bodde där för länge sen när jag var ung i mitt liv. Då upplevda jag landet så magiskt, ängarna, fälten. Det är något med markerna och folket och vibben på Irland. Det finns knappt några skogar där, engelsmännen högg ner allihop, men ändå verkar jorden sprängfylld av levande väsen och devor. 

Fint att tänka sig att den här dagen är en högtid runt om i världen för de döda på olika sätt. Jag tänder ljus för mina nära som inte är på jorden mer och tänker på dem. Och jag tvingar med min yngsta till skogs för att tända en eld. Han protesterar högljutt, men till slut kommer vi ut och där väntar kompis Malin på en klippa och vinden är stilla och elden är varm och det är vackert ändå.

Kel Assouf - "Akaline" - Tin Hinane (2011)

 

Den här låten rullar hela dagen hos mig, får inte nog av den. Det är som en tröstevisa, så vacker. Vill bara höra den igen och igen.