För ett par dagar sen fick jag en stjärtlapp slagen i ansiktet av misstag på jobbet (Stjärtlapp, roligt ord!) Det gjorde rätt ont, men inte så farligt. Jag gick på toa och höll en arnica-bomullstuss mot ögonbrynet en stund och såg ögonbrynet svullna upp. Sen gick jag ut igen till barnen igen i pulkabacken och då kom en kollega fram till mig och frågade hur det gått, hen såg lite blod och frågade med så öm röst om jag inte borde sätta mig ner en stund. Det var mer än jag klarade av just då, jag fullkomligt bröt ihop och började gråta, kunde inte sluta. Gick tillbaka in på toa och satt där länge och grät. Tänkte på varför jag blev så ledsen och förstod inte. Letade inuti mig själv efter ett svar. Det var liksom den lilla Klara som blev ledsen. Hon som behövde så mycket tröst som barn, men inte fick tillräckligt. Alla livets oförrätter, världssorgen på det. Jag kunde inte sluta gråta på hela dagen, till slut var ögonen ömma och den tunna huden runtomkring svullen och tunn. Jag åkte hem och grät lite till på soffan medan julstjärnorna lyste i fönstren och det fanns värme och det fanns barn och mitt liv fortsatte rulla och hända och en stor sorg satt över mitt bröst medan det blev fredagkväll.
När mina barn var små var det ibland ganska skönt när de slog sig rejält för de blev så lugna efter allt gråtande. Missförstå mig rätt, jag ville inte de skulle göra sig illa, men jag tänkte ofta "åh va stilla de blev nu!" efter en lite mer dramatisk olycka. De kunde bli liggande i mitt knä och bara stirra ut i tomma intet, eller mer och mer i avtagande hulkande börja intressera sig för något föremål på golvet och fastna i det. När vi skadar oss fysiskt kommer vi till oss, kanske speciellt om vi slår i huvudet. Jag absolut hatar att slå i huvudet! Det gör mig oftast så arg! Det är okontrollerbart att slå sig i skallen, man kan inte titta på det och se hur illa ställt det är, huvudet bara sitter där. Efter den här stjärtlappssmällen hade jag en jättefin helg, det hängde kanske ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar