Samsovcentral

Finns det en central för samsovning där man kan anmäla sig och få en sovpartner?
Det är så mysigt och tryggt att sova tillsammans, det gillar väl nästan alla?
Barn vill helst sova med föräldrarna, men de får de inte när de blir för långa
och bökar runt och trasslar med täckena. De vuxna får fortsätta sova ihop när barnet
flyttat in till sin egen säng i det mörka nattrummet.
I Indien har jag sovit med en hel familj en gång i samma säng, alla låg blickstilla hela natten
utom jag, som också skrek i sömnen så mycket att de fick hyssja på mig och klappa lugnande. 
 

Jag kan själv inte ens ha mina katter i sängen för deras livligaste tid är mellan 23-01,
de attackerar när jag släcker lampan och börjar jaga varann över mitt ansikte.
Bekväm västerlänning söker, vill ändå ha någon att sova med.

BRUJAS - PRINCESS NOKIA repris på favorit

                                                      Idag, den här killen i mitt hjärta.
                                                    Min 15- åring som behöver mycket kärlek.
                 Det här var tider det, stå och diska helt frivilligt i denna colla outfit vid sommarhuset. 
                 Farsans slokhatt och hajstövlar.

Tufft idag vara ung och leva upp till allt som en behöver leva upp till av yta, attityd, cool, coolare.
Ha ett värt liv varje timme.

När jag var 15 hade jag en trimmad moppe och åkte in till byn där det hände lite mer än på landet där jag hade oturen att bo. Min trimmade yamaha chappy moppe var ganska cool och gick i 60 km, den hade upphöjda stänkskärmar och styre och var lila metalic i färgen.
Flera gånger fick jag och mina polare snutjag genom byn, vi drog in på olika små skogsvägar och undkom Kling och Klang, som det kändes som att dåtidens poliser i södra Dalarna påminde mest om.
Vi drack hembränt och rökte röd prince. Plankade in i parken och på konserter. Jag var ändå med i tuffa gänget, de som inte brydde sig om skolan och stod och rökte på skolans rökrutan.
Jag lärde mig ingenting i högstadiet vad jag minns, kunde redan läsa och skriva, det ända jag var intresserad av. Men nu, vilken annan tid! Så mycket hårdare och så mycket mer prestige. Jag är glad för mig att jag var ung på -80 och -90 talet, hade nog inte klarat pressen som tonåring idag lika bra.

 Jag tog med dem hem från Dalarna för att ge den ledsna lilla apan som alltid håller handen framför ansiktet.  Doften borde göra henom glad iallafall.
De växter precis vid min trappa utanför huset, så stolta och kraftfulla. Var är alla andra lökar som jag petat ner och aldrig ser komma upp? De slukas av jorden, de äts upp av underjordiska småmonster.
Många plantor är döda i år, såna jag satt för flera år sen kommer nu plötsligt inte upp längre. Var vintern så hård? Det är i och för sig växtzon 6, inget klimat för veklingar och sköringar, men ändå, hallå! Vi måste väl ändå kämpa lite, inte bara ge upp och tyna bort. Stockrosor, rudbeckior och timjan.

1 maj

Jag gör ett löp på lördagmorgon 1 maj, pressar mig att jogga upp för alla backarna
längst vägen. Brukar inte gilla att pressa mig själv, jag är mer en njutare eller vill se
resultat direkt av hårt arbete, som gräva eller hugga ved. Men nu njuter jag av att pressa kroppen, ångest släpper så, huvudet klarnar.Jag tänker på mina arbetande förmödrar och förfäder genom tiderna. De som flyttade bort alla stenar från åker och äng i århundranden. Jämtland, Blekinge, Ångermanland, där bodde de. De jobbade i gruvan i Nyvång, de var statare, pigor och drängar. De ägde ingen jord.
Heder till dem! Heder till arbetare i alla länder!

Och här sitter jag sen i denna tid och eftersvettas med en katt i knät och känner mig utan illusion.
Fint ändå att björkarna dröjer bakom mitt hus. Trots att ljuset är så obarmhärtigt och lyser igenom allt det bleka, fula.

 

 

Sorgeprocess.

Fem faser som vi går igenom när vi förlorar någon.

Förnekelse, det går inte att förstå, vi vill inte förstå att det är sant.
Ilska, skuld eller ilska mot den vi upplever är skyldig.
Förhandling, vi försöker få tillbaka den vi förlorat.
Depression.
Acceptans, att sträva efter att komma hit så snart som möjligt...

Faserna kan komma i olika ordning, men liknar varann vid skilsmässa och dödsfall.
Jag förnekar ännu.

 

Jag har gått sönder. Mitt hjärta gör så ont. En relation av och på de sista åren, som jag nu förstår är h e l t slut. Det är så plågsamt smärtsamt, jag kan inte andas, bara gråter tills huvudet sprängs. Väcker alla barndomstrauman och bullrar, rämnar, far fram inuti kroppen, känner mig tillintetgjord.

Det finns ingen återvändo, bara framåt. Och det kommer troligtvis gå över, det gör ju det med tiden. Men vad spelar det för roll i natt när allt bara värker. Jag kan inte bli övergiven utan att gå sönder. 

Flera av mina vänner känner igen sig, det betyder att känslorna är ändå allmänmänskliga, finns i oss alla skräcken för att bli övergiven, lämnad, ensam, ersatt, utbytt. 

Jag lyssnar om och om igen på Steeleye Spans album Hark! The village wait. Det har jag gjort i flera veckor. Aldrig lyssnat SÅ intensivt på några låtar förut. De är som tröstesånger den här våren när allt omkullvälts.

https://open.spotify.com/track/2aSDVL8vCMW8Dbm49b8MGr?si=a3e739e201924735