Jag har gått sönder. Mitt hjärta gör så ont. En relation av och på de sista åren, som jag nu förstår är h e l t slut. Det är så plågsamt smärtsamt, jag kan inte andas, bara gråter tills huvudet sprängs. Väcker alla barndomstrauman och bullrar, rämnar, far fram inuti kroppen, känner mig tillintetgjord.

Det finns ingen återvändo, bara framåt. Och det kommer troligtvis gå över, det gör ju det med tiden. Men vad spelar det för roll i natt när allt bara värker. Jag kan inte bli övergiven utan att gå sönder. 

Flera av mina vänner känner igen sig, det betyder att känslorna är ändå allmänmänskliga, finns i oss alla skräcken för att bli övergiven, lämnad, ensam, ersatt, utbytt. 

Jag lyssnar om och om igen på Steeleye Spans album Hark! The village wait. Det har jag gjort i flera veckor. Aldrig lyssnat SÅ intensivt på några låtar förut. De är som tröstesånger den här våren när allt omkullvälts.

https://open.spotify.com/track/2aSDVL8vCMW8Dbm49b8MGr?si=a3e739e201924735