Jag tog med dem hem från Dalarna för att ge den ledsna lilla apan som alltid håller handen framför ansiktet.  Doften borde göra henom glad iallafall.
De växter precis vid min trappa utanför huset, så stolta och kraftfulla. Var är alla andra lökar som jag petat ner och aldrig ser komma upp? De slukas av jorden, de äts upp av underjordiska småmonster.
Många plantor är döda i år, såna jag satt för flera år sen kommer nu plötsligt inte upp längre. Var vintern så hård? Det är i och för sig växtzon 6, inget klimat för veklingar och sköringar, men ändå, hallå! Vi måste väl ändå kämpa lite, inte bara ge upp och tyna bort. Stockrosor, rudbeckior och timjan.

1 maj

Jag gör ett löp på lördagmorgon 1 maj, pressar mig att jogga upp för alla backarna
längst vägen. Brukar inte gilla att pressa mig själv, jag är mer en njutare eller vill se
resultat direkt av hårt arbete, som gräva eller hugga ved. Men nu njuter jag av att pressa kroppen, ångest släpper så, huvudet klarnar.Jag tänker på mina arbetande förmödrar och förfäder genom tiderna. De som flyttade bort alla stenar från åker och äng i århundranden. Jämtland, Blekinge, Ångermanland, där bodde de. De jobbade i gruvan i Nyvång, de var statare, pigor och drängar. De ägde ingen jord.
Heder till dem! Heder till arbetare i alla länder!

Och här sitter jag sen i denna tid och eftersvettas med en katt i knät och känner mig utan illusion.
Fint ändå att björkarna dröjer bakom mitt hus. Trots att ljuset är så obarmhärtigt och lyser igenom allt det bleka, fula.

 

 

Sorgeprocess.

Fem faser som vi går igenom när vi förlorar någon.

Förnekelse, det går inte att förstå, vi vill inte förstå att det är sant.
Ilska, skuld eller ilska mot den vi upplever är skyldig.
Förhandling, vi försöker få tillbaka den vi förlorat.
Depression.
Acceptans, att sträva efter att komma hit så snart som möjligt...

Faserna kan komma i olika ordning, men liknar varann vid skilsmässa och dödsfall.
Jag förnekar ännu.

 

Jag har gått sönder. Mitt hjärta gör så ont. En relation av och på de sista åren, som jag nu förstår är h e l t slut. Det är så plågsamt smärtsamt, jag kan inte andas, bara gråter tills huvudet sprängs. Väcker alla barndomstrauman och bullrar, rämnar, far fram inuti kroppen, känner mig tillintetgjord.

Det finns ingen återvändo, bara framåt. Och det kommer troligtvis gå över, det gör ju det med tiden. Men vad spelar det för roll i natt när allt bara värker. Jag kan inte bli övergiven utan att gå sönder. 

Flera av mina vänner känner igen sig, det betyder att känslorna är ändå allmänmänskliga, finns i oss alla skräcken för att bli övergiven, lämnad, ensam, ersatt, utbytt. 

Jag lyssnar om och om igen på Steeleye Spans album Hark! The village wait. Det har jag gjort i flera veckor. Aldrig lyssnat SÅ intensivt på några låtar förut. De är som tröstesånger den här våren när allt omkullvälts.

https://open.spotify.com/track/2aSDVL8vCMW8Dbm49b8MGr?si=a3e739e201924735

Stilla veckan

 börjar nu...

Idag, blåmåndag. Himmel blå, inuti blått.

 

 

 

 Så här ser jag ut i kväll. Stora kontraster i ljus och mörker suddar bort mörka ringar under ögonen och en konstant gråtsvullnad som inte hunnit lägga sig, efter flera dagar på gråten. När jag inte trodde det kunde bli svårare att vara människa och klara av jobb, plugg, barn- då blev det  ä n n u  svårare. Detta är min väg, jag tror att det som händer har en högre mening av utveckling och lärande. Men måste det vara såå hårt, såå svårt och såå outhärdligt?

Detta om mat

 

 Jag älskar att handla mat, mycket mat att fylla skåpen med. Jag blir liksom glad när något tar slut och jag får skriva upp det på en lista för att inhandla snarast. Det ska alltid finnas smör, citron, soyasås, vitlök, olja, socker, salt, mjöl, hårdbröd, morötter, buljong hemma hos mig.Annars blir jag nervös. Just de sakerna också, vet inte varför.

Är det någons slags krigstänk, kristänk?

När jag var på besök hos min pappa sist delade vi på hans sista hårdbrödskiva till ärtsoppan, ”vadå har du verkligen inget mer hårdbröd?” undrade jag. Visst, jag förstår att någon gång måste knäcket ta slut, men jag överlappar alltid med nytt bröd, håller det på att ta slut så köper jag innan brödburken är tom. Men farsan bekymrar sig inte, han är nog mer ekonomiskt lagd. Kanske tänker han mer så här; "om jag dör och brödet är slut, vem bryr sig?"

Kanske är det också någon slags statusläge, att ha råd att köpa mat. När skåpet är tomt är man fattig på riktigt.

Man brukar såga om ved, att ett bra vedförråd ska räcka två eller tre vintrar, inte bara en vinter i taget. Ifall de som ska elda bryter armar och ben, blir liggande, har för mycket annat att stå i måste förrådet vara fullt, det ska gå att få värme i stugan ett par år om något händer.  Är det inte samma med maten? Borde inte alla vilja ha ett förråd som räcker länge om det krisar?