Sorgeprocess.

Fem faser som vi går igenom när vi förlorar någon.

Förnekelse, det går inte att förstå, vi vill inte förstå att det är sant.
Ilska, skuld eller ilska mot den vi upplever är skyldig.
Förhandling, vi försöker få tillbaka den vi förlorat.
Depression.
Acceptans, att sträva efter att komma hit så snart som möjligt...

Faserna kan komma i olika ordning, men liknar varann vid skilsmässa och dödsfall.
Jag förnekar ännu.

 

Jag har gått sönder. Mitt hjärta gör så ont. En relation av och på de sista åren, som jag nu förstår är h e l t slut. Det är så plågsamt smärtsamt, jag kan inte andas, bara gråter tills huvudet sprängs. Väcker alla barndomstrauman och bullrar, rämnar, far fram inuti kroppen, känner mig tillintetgjord.

Det finns ingen återvändo, bara framåt. Och det kommer troligtvis gå över, det gör ju det med tiden. Men vad spelar det för roll i natt när allt bara värker. Jag kan inte bli övergiven utan att gå sönder. 

Flera av mina vänner känner igen sig, det betyder att känslorna är ändå allmänmänskliga, finns i oss alla skräcken för att bli övergiven, lämnad, ensam, ersatt, utbytt. 

Jag lyssnar om och om igen på Steeleye Spans album Hark! The village wait. Det har jag gjort i flera veckor. Aldrig lyssnat SÅ intensivt på några låtar förut. De är som tröstesånger den här våren när allt omkullvälts.

https://open.spotify.com/track/2aSDVL8vCMW8Dbm49b8MGr?si=a3e739e201924735

Stilla veckan

 börjar nu...

Idag, blåmåndag. Himmel blå, inuti blått.

 

 

 

 Så här ser jag ut i kväll. Stora kontraster i ljus och mörker suddar bort mörka ringar under ögonen och en konstant gråtsvullnad som inte hunnit lägga sig, efter flera dagar på gråten. När jag inte trodde det kunde bli svårare att vara människa och klara av jobb, plugg, barn- då blev det  ä n n u  svårare. Detta är min väg, jag tror att det som händer har en högre mening av utveckling och lärande. Men måste det vara såå hårt, såå svårt och såå outhärdligt?

Detta om mat

 

 Jag älskar att handla mat, mycket mat att fylla skåpen med. Jag blir liksom glad när något tar slut och jag får skriva upp det på en lista för att inhandla snarast. Det ska alltid finnas smör, citron, soyasås, vitlök, olja, socker, salt, mjöl, hårdbröd, morötter, buljong hemma hos mig.Annars blir jag nervös. Just de sakerna också, vet inte varför.

Är det någons slags krigstänk, kristänk?

När jag var på besök hos min pappa sist delade vi på hans sista hårdbrödskiva till ärtsoppan, ”vadå har du verkligen inget mer hårdbröd?” undrade jag. Visst, jag förstår att någon gång måste knäcket ta slut, men jag överlappar alltid med nytt bröd, håller det på att ta slut så köper jag innan brödburken är tom. Men farsan bekymrar sig inte, han är nog mer ekonomiskt lagd. Kanske tänker han mer så här; "om jag dör och brödet är slut, vem bryr sig?"

Kanske är det också någon slags statusläge, att ha råd att köpa mat. När skåpet är tomt är man fattig på riktigt.

Man brukar såga om ved, att ett bra vedförråd ska räcka två eller tre vintrar, inte bara en vinter i taget. Ifall de som ska elda bryter armar och ben, blir liggande, har för mycket annat att stå i måste förrådet vara fullt, det ska gå att få värme i stugan ett par år om något händer.  Är det inte samma med maten? Borde inte alla vilja ha ett förråd som räcker länge om det krisar?

 

 

Katter i livet

 Idag har de kommit! Två kattsyskon som vi väntat på. Nu är de här och det känns så roligt och varmt i hjärtat. Jag har oroat mig lite för att det ska bli meeer stress i mitt redan så stress liv. Men nu när de väl är här vill jag bara vara med dem, titta på dem, sitta med dem, fota, klappa, kela, ha dem! De påminner mig om de riktiga livet, levande och inte så kontrollerat och uträknat och förutbestämt. 

Som ett gammalt tuggummi

Jag har blivit så bekväm och slätstruken så här i medelåldern, det smärtar mig när jag blir varse.
Jag kan inte somna in på en soffa när dagen gryr längre, någonstans i en förort jag inte känner.  Jag måste ligga bekvämt, nedsläckt och i absolut tystnad.
Skulle heller aldrig kasta mig ut på vägarna och lifta, utan pengar och utan mål. Känns ju helt livsfarligt och absolut ingenting en gör i 46-års åldern.
Inte heller skulle jag skriva ett kärleksbrev till någon jag tycker om men aldrig pratat med, så som jag gjort många gånger i livet och sällan, eller aldrig ens fick svar. Nu vet jag bättre att inte utsätta mig.
Mina vänner pratar om att pensionsspara, och om jag förut knappast lyssnade med ett halvt öra, börjar nu en oro vibrera i mitt bröst. Borde också jag? 

Den bekväma drömmen, att aldrig behöva frysa eller hungra. Att alltid ha pengar på kontot och varmvatten i kranen. Den är basal och primär, inte att förakta. Men jag vill inte vara rädd
för att ha det obekvämt, för att allt plötsligt förändras och blir något annat. Jag vill vara fri och äga mina dagar.