Från Covid till Nova Scotia

Sen en vecka befinner jag mig i min lägenhet, sjuk.
Fick provsvar idag, jag har covid. Men jag är är på bättringsvägen, inga känningar i lungor eller andning. Däremot en molande värk som flyttat sig från ryggen ner mot bäcken och vidare ner i benen. Ytterst obehagligt. Doft och smak också borta, obehagligt det med. Men annars ganska vanliga influensa symtom av trötthet och låg energi. Boostar med allt som jag hört ska va bra. Silver, D-vitamin, C-vitamin, magnesium.

Det märkligaste med den här tillvaron är att vara ensam i sin lägenhet dygnet runt. Det har aldrig förr hänt mig. Det har alltid varit nåt barn som snurrat runt, men nu är alla barnen hos sina pappor för jag orkar inte ta hand om dem. Jag har inte så mycket energi eller entusiasm att göra något, utföra något, skapa något- men rätt vad det var fastnade jag i en gammal pärm där jag sparat brev, handskrivna brev som skickats till mig under åren 1994-95. Det är så rörande att tillbakakastas 25 år i tiden, rörande och upplyftande. Jag förstår att jag haft ett liv som pågått hela tiden, det har aldrig varit stilla. Jag förstår också att olika perioder i en människans liv, ser så olika ut över tid.
Nu, får jag för det första aldrig några handskrivna brev i brevlådan längre. Jag har inte heller tid att skriva några, omsorgsfullt rita och klistra ihop fina brev till mina vänner så som jag gjorde då. 

1994 var jag 20 år och skulle åka till Indien för första gången med min kompis Mia.
Mia och jag har nästan ingen kontakt idag förutom lite på facebook, hon är djupt troende och vi har nog inte så mycket gemensamt förutom att vi åkte till Indien ihop för 25 år sen.
Vi träffades på en folkhögskola som låg utanför Uppsala där jag gick en skrivarlinje som naiv och ung 20 åring, Wik. Jag blev ihop med Marcus som kom dit på besök på en fest, vi var ihop tills jag drog till Indien och där träffade jag en annan man som jag gifte mig med. Han hette Derek och kom från Canada. Derek och jag reste genom hela USA och Canada för att leta efter mark som Derek kunde bygga ett hus på. Breven i min pärm är från den här tiden, de är skickade till mig i Nova Scotia på en poste restanteadress. Jag har bara två, tre foton från mitt år i Canada, jag ägde ingen kamera och hade ingen mobiltelefon. Jag var så ung och oskyldig och fattig, men det gjorde ingenting för jag var fri och kunde resa i hela världen trots att jag nästan inte hade några pengar. Vi hankade oss fram, jag plockade äpplen, satt barnvakt, vi bodde i tält, kokade mat på spritkök, sov hos vänner, liftade. Jag har lärt mig så oerhört mycket av att resa på det sättet och träffat massor av spännande människor som jag aldrig skulle mött annars. Jag har liftat hundratals mil genom Europa, upp och ner i hela Irland, kors och tvärs i Sverige och Danmark, Norge, Spanien, Tyskland, från östra sidan till västra i Nordamerika, från New York till Halifax.
Det är lite sorgligt, men också ganska skönt att den tiden är över. Nu pågår ett helt annat liv, rätt så samma varje vecka, men lite fint ändå. Tack coviden för att jag fick en flashback till att jag varit ung och haft äventyr!

                                                 Derek, jag, Maria, Shinya i Kerala 1994.

Vykort från November

Att spjärna emot mörkret och kylan, det går ju liksom inte. Det invaderar ändå. Det är bara att ge upp, låta vintern ta fäste och göra med oss som den brukar. Bleka oss, trötta oss, utarma oss tills vårljuset plötsligt gör sig påmint och liv börjar spira igen.

Vi lever så långt i från årstiderna i vår upplysta lysrörsvärld. Barnen vill inte sova tidigare fast det varit mörkt sen klockan 4. Jag äter socker för att hålla mig vaken till 23. 

Nu lyser solen där ute, jag vänder mig tafatt emot den men hinner inte dit.

Sjukdomstransformation

 Jag håller nog på att bli sjuk ändå! Vill inte, har inte tid! Att hålla sjukdom ifrån sig för en har för mycket att göra känns väl igen? Huvudvärk sen 4 dagar, tänkt att jag bara är stressad av 15 bollar att hålla i luften. Men nu går det inte att låssas längre. Jobbar alla dagar utom en när jag är på praktisk hela dagen på folkhögskola St: Birgitta, i Södertälje. Förutom det har jag tentor att skriva och skriva om, flera böcker att läsa inför seminarium online om 2 veckor, har en ganska rejält tonårig tonåring hemma och går på två kvällskurser i veckan, planera och förbereda lektioner, skriva klart min egen diktsamling innan november, planera höstlovsresa till Skåne med äldsta sonen.
Nä, jag behöver vara hemma för att vila så att jag kan komma ikapp med allt jag ligger efter med.
Klart ensamma mamman blir stressad! Men så slår det mig, att sjukdom kan vara den perfekta tidpunkten för inre transformation, det som jag alltid längta och sträva efter. Det är nu det ska ske, utvecklingen. När en ligger i sängen och bara är sjuk och tänker att så har det alltid varit och kommer alltid varda, jag kommer aldrig orka nåt mer eller få krafter igen, men så får en det och livet återgår till fullt läge igen och allt blir som vanligt!

Nacka forum my ass

 Försöker hitta ett lugnt hörn i ett köpcentrum där jag egentligen inte vill vara. Här ylar jag inombords och vill inte anpassa mig. Jag har aldrig tyckt om såna här platser, de klingar inte på en millimeter med mig. Men här ska min son hoppa, studsa på kalas ett par timmar så jag måste hänga runt i närheten.
När jag väl satt mig på Thelins konditori och accepterat mitt öde, blir jag bara trött och vill somna över bordets marmorskiva i en stilla protest. Varför är jag så tjurig och oanpassningsbar? Bara förstå att alla andra människor kan vistas i en sån här miljö utan att gå sönder, de kanske tom. tycker om det. Människan vill vara omgärdad av plast och rulltrappor, stark belysning, vita glossiga ytor. Kanske för det påminner om en slags futuristisk kyrka eller ett modernt tempel. Den här tiden på en söndag för ett par hundra år sedan var ju de flesta av våra förfäder på väg hem från kyrkan, så det är kanske inte så konstigt. 

46 åringen

Det kan faktiskt vara underbart att fylla år! För jag älskar kalas när alla är glada och vill vara där och det ännu finns en sommaräng som blommar och goda saker att stoppa i munnen.
När det blir mysigare än man kunde ana och ganska spontant och alla vill leka och ropa och dundra runt. Jag älskar också överraskningar, men är det inte ganska sällan livet innehåller några riktigt härliga överraskningar? Men en finfin födelsedag kan bli en sån.

Jag fyllt 46, 4+6=10=1+0= 1 Till slut bara ett kvar, från start, från början eller vad betyder det enligt numerologin?

Jag kan inte tro att jag gör det.
Står vid diskbänken och äter upp min sons kalla pasta med ketchup klockan 22.50 en onsdagskväll.
De ligger där bleka, på gränsen till förhårdnade i en håglös tallrik och väntar på att bli slängda i kompostpåsen. Jag tar en kvarglömd kall veganfalukorv ur kylskåpet och tuggar i mig även den.
Är det frosseri eller matsvinnvägran? Eller är det bara desperat för att det snart är natt och jag är egentligen så trött men med en klump kolhydrater i magen kan jag keep it up ett par timmar till
fast jag ska upp och jobba imorn!

För vems skull?

 I ödemarken, i 7 milaskogarna ligger det stora tunga timmerhuset och väntar på mig alla dagar. För vems skull upprätthåller jag drömmen om ett sommarhus?  Det undrade jag redan den första sommaren när vi slet och kämpade där för 12 år sen. Då med tre små barn, en av dem alldeles nyfödd. Men vi var två vuxna och hade hur mycket energi och kraft som helst. Jag hade visserligen inget körkort, taket behövde bytas, det var vattenskador i köksgolvet, en soptipp utanför fönstret och i slutet av sommaren upptäckte vi stora svampar som växte på timmerväggarna under panelen. Det har verkligen hänt mycket sen dess, det har blivit ett helt nytt ställe! Men så mycket av tiden går åt till att hålla naturen borta. Jag gör dessutom allt själv nu och jag kan ju ingenting! Tänkte göra en nischad tinder profil typ "Kan du VVS, mur och snickeri? Är du inte rädd för att hugga i och ge järnet..." osv. Om jag inte ska gå under av insikten om hur lite jag hinner på en sommar, så måste jag nöja mig med det lilla som blir, och DET är inte lätt. Listan är så lång på intentioner, men att renovera ETT fönster tar flera dagar för mig. Så är det ju allt det andra som en vill göra, bada och plocka blåbär och träffa en och annan kotte. Ack ack ack, oj oj oj, till sist är man död och ingen tackar en för att man spenderade hela sommaren på att gneta och gno. Är det ens det en vill ha, ett tack? Ajöken!