Att spjärna emot mörkret och kylan, det går ju liksom inte. Det invaderar ändå. Det är bara att ge upp, låta vintern ta fäste och göra med oss som den brukar. Bleka oss, trötta oss, utarma oss tills vårljuset plötsligt gör sig påmint och liv börjar spira igen.
Vi lever så långt i från årstiderna i vår upplysta lysrörsvärld. Barnen vill inte sova tidigare fast det varit mörkt sen klockan 4. Jag äter socker för att hålla mig vaken till 23.
Nu lyser solen där ute, jag vänder mig tafatt emot den men hinner inte dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar