För vems skull?

 I ödemarken, i 7 milaskogarna ligger det stora tunga timmerhuset och väntar på mig alla dagar. För vems skull upprätthåller jag drömmen om ett sommarhus?  Det undrade jag redan den första sommaren när vi slet och kämpade där för 12 år sen. Då med tre små barn, en av dem alldeles nyfödd. Men vi var två vuxna och hade hur mycket energi och kraft som helst. Jag hade visserligen inget körkort, taket behövde bytas, det var vattenskador i köksgolvet, en soptipp utanför fönstret och i slutet av sommaren upptäckte vi stora svampar som växte på timmerväggarna under panelen. Det har verkligen hänt mycket sen dess, det har blivit ett helt nytt ställe! Men så mycket av tiden går åt till att hålla naturen borta. Jag gör dessutom allt själv nu och jag kan ju ingenting! Tänkte göra en nischad tinder profil typ "Kan du VVS, mur och snickeri? Är du inte rädd för att hugga i och ge järnet..." osv. Om jag inte ska gå under av insikten om hur lite jag hinner på en sommar, så måste jag nöja mig med det lilla som blir, och DET är inte lätt. Listan är så lång på intentioner, men att renovera ETT fönster tar flera dagar för mig. Så är det ju allt det andra som en vill göra, bada och plocka blåbär och träffa en och annan kotte. Ack ack ack, oj oj oj, till sist är man död och ingen tackar en för att man spenderade hela sommaren på att gneta och gno. Är det ens det en vill ha, ett tack? Ajöken!