Försöker hitta ett lugnt hörn i ett köpcentrum där jag egentligen inte vill vara. Här ylar jag inombords och vill inte anpassa mig. Jag har aldrig tyckt om såna här platser, de klingar inte på en millimeter med mig. Men här ska min son hoppa, studsa på kalas ett par timmar så jag måste hänga runt i närheten.
När jag väl satt mig på Thelins konditori och accepterat mitt öde, blir jag bara trött och vill somna över bordets marmorskiva i en stilla protest. Varför är jag så tjurig och oanpassningsbar? Bara förstå att alla andra människor kan vistas i en sån här miljö utan att gå sönder, de kanske tom. tycker om det. Människan vill vara omgärdad av plast och rulltrappor, stark belysning, vita glossiga ytor. Kanske för det påminner om en slags futuristisk kyrka eller ett modernt tempel. Den här tiden på en söndag för ett par hundra år sedan var ju de flesta av våra förfäder på väg hem från kyrkan, så det är kanske inte så konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar