Nacka forum my ass

 Försöker hitta ett lugnt hörn i ett köpcentrum där jag egentligen inte vill vara. Här ylar jag inombords och vill inte anpassa mig. Jag har aldrig tyckt om såna här platser, de klingar inte på en millimeter med mig. Men här ska min son hoppa, studsa på kalas ett par timmar så jag måste hänga runt i närheten.
När jag väl satt mig på Thelins konditori och accepterat mitt öde, blir jag bara trött och vill somna över bordets marmorskiva i en stilla protest. Varför är jag så tjurig och oanpassningsbar? Bara förstå att alla andra människor kan vistas i en sån här miljö utan att gå sönder, de kanske tom. tycker om det. Människan vill vara omgärdad av plast och rulltrappor, stark belysning, vita glossiga ytor. Kanske för det påminner om en slags futuristisk kyrka eller ett modernt tempel. Den här tiden på en söndag för ett par hundra år sedan var ju de flesta av våra förfäder på väg hem från kyrkan, så det är kanske inte så konstigt. 

46 åringen

Det kan faktiskt vara underbart att fylla år! För jag älskar kalas när alla är glada och vill vara där och det ännu finns en sommaräng som blommar och goda saker att stoppa i munnen.
När det blir mysigare än man kunde ana och ganska spontant och alla vill leka och ropa och dundra runt. Jag älskar också överraskningar, men är det inte ganska sällan livet innehåller några riktigt härliga överraskningar? Men en finfin födelsedag kan bli en sån.

Jag fyllt 46, 4+6=10=1+0= 1 Till slut bara ett kvar, från start, från början eller vad betyder det enligt numerologin?

Jag kan inte tro att jag gör det.
Står vid diskbänken och äter upp min sons kalla pasta med ketchup klockan 22.50 en onsdagskväll.
De ligger där bleka, på gränsen till förhårdnade i en håglös tallrik och väntar på att bli slängda i kompostpåsen. Jag tar en kvarglömd kall veganfalukorv ur kylskåpet och tuggar i mig även den.
Är det frosseri eller matsvinnvägran? Eller är det bara desperat för att det snart är natt och jag är egentligen så trött men med en klump kolhydrater i magen kan jag keep it up ett par timmar till
fast jag ska upp och jobba imorn!

För vems skull?

 I ödemarken, i 7 milaskogarna ligger det stora tunga timmerhuset och väntar på mig alla dagar. För vems skull upprätthåller jag drömmen om ett sommarhus?  Det undrade jag redan den första sommaren när vi slet och kämpade där för 12 år sen. Då med tre små barn, en av dem alldeles nyfödd. Men vi var två vuxna och hade hur mycket energi och kraft som helst. Jag hade visserligen inget körkort, taket behövde bytas, det var vattenskador i köksgolvet, en soptipp utanför fönstret och i slutet av sommaren upptäckte vi stora svampar som växte på timmerväggarna under panelen. Det har verkligen hänt mycket sen dess, det har blivit ett helt nytt ställe! Men så mycket av tiden går åt till att hålla naturen borta. Jag gör dessutom allt själv nu och jag kan ju ingenting! Tänkte göra en nischad tinder profil typ "Kan du VVS, mur och snickeri? Är du inte rädd för att hugga i och ge järnet..." osv. Om jag inte ska gå under av insikten om hur lite jag hinner på en sommar, så måste jag nöja mig med det lilla som blir, och DET är inte lätt. Listan är så lång på intentioner, men att renovera ETT fönster tar flera dagar för mig. Så är det ju allt det andra som en vill göra, bada och plocka blåbär och träffa en och annan kotte. Ack ack ack, oj oj oj, till sist är man död och ingen tackar en för att man spenderade hela sommaren på att gneta och gno. Är det ens det en vill ha, ett tack? Ajöken!

Morfar bygger dass

Förra våren brann mitt dass upp. Inte bara dasset, utan hela tomten.
På nåt mirakulöst sätt klarade sig boningshuset, alla brandmän som var här den natten och släckte elden som spridit sig mot skogen och härbret (som också brann ner till grunden) sa att det var ganska otroligt att stora huset inte brann upp. Jag var i chock, kunde inte förstå då hur, faktiskt, TUR jag hade. Kanske finns det hemligheter instoppade i husgrunden som skyddar det mot farligheter, jag såg nånstans att förr la de in sånt ibland när hus byggdes. Magiska dockor, ben, påsar med besvärjelser.

Nåväl, här struttar jag nu omkring ett år senare och har det ganska bra. Och nu har morfarpappa kommit för att bygga upp dasset igen, det som han byggde här för 12 år sen när huset var mitt/vårt den första sommaren. Det var det vackraste dasset någonsin skådat, klart jag vill ha ett lika fint. men det är fattigt på material den här gången, vi tar vad vi hittar, en gammal loftsäng, gamla hässjastörar.
Morfar jobbar på metodiskt och uppfinningsrikt. Kanske blir stommen klar och får stå sig till nästa sommar. På vintern skiter vi i vattentoaletter i förorten. 

 Vi tager vad vi haver.

 Gamla dasset, bästa interiör, bästa yttre.

Midsommarsolstånd och daggbad

Vi har rullat oss i dagg och strukit lakanen över gräset att sova på. Daggindränka lakan och lekamen ger kraft och mod och ett oändligt immunförsvar för resten av livet.

Årsgång i midsommarnattskog

Vilken midsommarafton! Inte ett moln på himlen, luften dallrar redan klockan 9 av värme.
Vad är det här för dag? Jag ligger i sängen och resumerar midsommaraftnar genom livet. Hur firar man den här högtiden och på vilket sätt är det viktigt? Jag har en dröm om att duka ett bord i låggrunt vatten, sitta på stolar runt bordet, dricka bubbel och äta små exklusiva midsommarrätter.
Borde man inte vara i skärgården? Eller åtminstone i Dalarna. Samla dagg på en äng och bada i.
Iallafall BÖR en göra något för att fira sommarsolståndet. Detta magiska tillstånd mitt i sommarens högblomstring. (Infaller dock på söndag om en ska vara korrekt)
I gammal folktro sades att midsommarnatten var en av de nätter när det gick att gå årsgång, för att få klarseende inför kommande år. Men man måste göra det 7 år i sträck under olika nätter på året, för att bli upplyst och under tystnad och inte prata med någon under dagen. Många tecken kunde en få under vandringen, att läsa och tolka. Kanske är det jag börjar med i år....

                                          Eva Bonnier 1900