Att se sig själv i kameran på datorn, att vara på zoom eller skype. Jag är inte van att se mig själv agera och vifta med händerna, slänga med huvudet och frusta till. Jag brukar inte se det! Rynkan mellan ögonen som dribblar fram och åter, nervösa ticks i ögonen. Varför kan jag inte bara vara stilla? Det är något obehagligt, kanske att drömma mardrömmar om. Men- jag måste vänja mig, liksom ni andra ovana måste vänja er- för så här kommer det nog fortsätta, med eller utan corona.
Jag tränar på att spela in små filmer med mig själv för att kanske söka nya jobb, men jag blir så tagen av detaljerna i hur jag beter mig, så det leder ingen vart. Jag kan inte vara objektiv helt enkelt, i tittandet på mig själv!
Hej medelålders 45 åring i datorns kameralins, vad behöver du ikväll?

Jag har aldrig haft så mycket mat i skåpen som nu.
Så fort jag åker någonstans tänker jag "bunkring", och köper med mig några basvaror hem.
Vad var nu den psykologiska teorin på det här beteendet? Kontrollbehov. Rädsla för lost of control.
Ansvar. Krigstänk. Om jag inte haft barnen hade jag tänkt annorlunda då? Att det vore lite sport att klara sig på vad naturen ger. Nej, jag är nog genuint rädd för att svälta, med eller utan barn.
Annars, förutom maten ligger en svag oro för framtiden och gnager i mellangärdet, allt är ovisst och utom kontroll. Det hände visserligen oförutsägbara saker innan coronan också, men nu är mänsklighetens framtid i svajning. Kommer vi återgå till livet som det var? Den stora frågan som delas på sociala medier hela tiden. Vad lär vi av detta? Ska jag välja den ljusa sidan, tillsammans med dem som tror att gott kommer ur det här?
Och ändå, våren tränger sig på. Naturen tvekar inte att låta knoppar spricka fram och solen att lysa. Det är som att jag blir förvånad när jag ser allt det levande varje dag i skogen på promenad.
Här pågår våren, medan jag bunkrar torrvaror och följer nyheter i min lilla bubbla av oro. Jag önskar jag kunde uppgå i naturen och inte vara så mänsklig.

Coronadays

Hur ska det bli? Här ligger jag på sängen och känner mig krasslig, en lätt dimma i skallen och något tung över bröstet. Jag som inte varit sjuk på så länge! Såg kroppen plötsligt en chans att få lite vila? För inte är det väl corona, det tror jag knappast... Vad kommer det här göra med oss, allt medan dagarna går? Alla evenemang och resor vi planerade göra, all social samvaro som nu kommer utebli. Vad gott ska komma ur? Om de basala livets nödvändigheter, som tak över huvudet och mat på bordet är omhändertagna för oss, kanske vi kan skapa kreativa storverk, var och en i våra instängda hem! Skrivande, målande, musicerande, läsande. Är det drömbilden av en inlåst människa?  Sitter vi egentligen klistrade framför sociala medier och nyheter för att vara med i världen som är avstängd för oss. För mig har det så det varit de här två dagarna, uppdateringsneed.
Jag vill liksom vara med för att det är så olikt allt som någonsin hänt förut. Småäta lite, lyssna på ljud från mina hemmavarande grannar som också har snuva eller småsjuka barn och klinkar på gitarr och lyssnar på radiouppdateringar. Allt hörs i det tysta ensamma.

Jag känner mig desillusionerad.
När vi ska göra lektion på tema hållbarhet, på min utbildning till folkhögskolelärare.
När min kompis pratar upprört och brinnande om kvinnor och barn på flykt i båtar till havs.
När folk jag känner vill att Sverigedemokraterna ska styra Sverige.
När jag tänker på mänsklighetens framtid på jorden.

Desillusionerad betyder bla. vingbränd, utan hopp, cynisk, besviken, illusionslös.

Men jag har drömmar och illusioner, de handlar om att vara ensam i skogen, på landet bland träden, blommorna och insekterna. Att vara i kontakt med mitt eget inre och med min högre makt. Det finns egentligen inga andra människor där i drömmen, men jag klarar mig inte utan människor heller, det vet jag ju... så ekvationen går inte ihop sig.
Det är bara så svårt att se ljust och hoppfullt på framtiden, jag vill dra mig undan, inte vara med om detta. Var finns det goda, ljusa och underbara? Måste det börja med mig?

Irakiska flyktingar som kommit med båt över Medelhavet till grekiska    Lesbos Foto: Muhammed Muheisen/AP

Jag älskar att vara upp på nätterna. Varför är det så härligt? Det är som ett eget spacetidrum där dagen avstannat, barnen tystnat, grannarna sover. Tankarna tycks klarare på natten, de får sväva lite fritt och ensamt i det tysta. Loopa sig, inte bli störda av göromål som måste göras. För man får inte ens göra saker som låter på natten, dammsuga eller skrika, spika i väggarna, spela ashög musik. Natten kräver stillsam aktivitet. Att skriva på natten är ljuvt, men det blir inte alltid så bra även om man i stunden kan tro det. I det nyktra, rediga dagsljuset med allt sitt förnuft kan natttexterna sen framstå som både patetiska och naiva. Men de får finnas ändå och bil till och ibland så blir det faktiskt bra!
Nattmänniskan i mig vill skriva natttexter med tre T.

Jag har lärt mig nåt nytt. Sparkle of joy. Marie Kondo lär ut hur vi ska rensa hemma.
Jag vet egentligen ingenting, det räckte med att få det berättat av nån annan som läst, och jag är hooked. Man tar upp en sak, håller det en stund i händerna och känner efter, "får jag sparkle of joy av den här?" Om svaret är nej, bort med den, om svaret är ja går det bra att spara.
Så kan vi gå igenom garderoben, alla skåp och lådor,  källarförådet och vinden.
Mitt problem är att jag är sentimental, att jag tror givna gåvor blir sårade om jag inte har sparkle of joy för dem, gosedjur och dockor har känslor, det finns alltid någon som kan bli sårad. Och jag själv blir sorgsen när nåt ska få bli bortvalt, det är inte schyst. Men sen, när det väl är borta, befrielse!
Idag blev jag av med ett stort ådermålat schabrak som vägde tusen kilo. Nu finns det istället luft där schabraket stod och snabbt vill jag fylla tomrummet igen.
Men jag är inte så mycket för nytt, jag gillar gammalt. Jag har haft samma köksbord i snart 15 år. Det var väl inget konstig i det gamla Sverige, då hade folk samma möblemang genom generationer.
Men många jag känner byter köksbord och stolar lite titt som tätt. Inte nyköpt kanske, men från loppis och Blocket. Äsch, jag är inte så mycket för att byta. Mer för att samla på mer!
Jag vill ha hur många vackra brickor som helst, eller vaser, eller böcker för den delen, skruvar, fönster, verktyg.
Gonatt i natt, det är lördagen den 22 februari och stormen tjöt förut, men nu är den slut.

Rävansikte

Vissa djur följer oss genom livet. Räven är en sån för mig. Se vilken vacker blick.