Jag känner mig desillusionerad.
När vi ska göra lektion på tema hållbarhet, på min utbildning till folkhögskolelärare.
När min kompis pratar upprört och brinnande om kvinnor och barn på flykt i båtar till havs.
När folk jag känner vill att Sverigedemokraterna ska styra Sverige.
När jag tänker på mänsklighetens framtid på jorden.

Desillusionerad betyder bla. vingbränd, utan hopp, cynisk, besviken, illusionslös.

Men jag har drömmar och illusioner, de handlar om att vara ensam i skogen, på landet bland träden, blommorna och insekterna. Att vara i kontakt med mitt eget inre och med min högre makt. Det finns egentligen inga andra människor där i drömmen, men jag klarar mig inte utan människor heller, det vet jag ju... så ekvationen går inte ihop sig.
Det är bara så svårt att se ljust och hoppfullt på framtiden, jag vill dra mig undan, inte vara med om detta. Var finns det goda, ljusa och underbara? Måste det börja med mig?

Irakiska flyktingar som kommit med båt över Medelhavet till grekiska    Lesbos Foto: Muhammed Muheisen/AP