Kära blogg!
Du är inte min vän som jag litar på.
Du är ett blad i det okända, jag vet inte var du går.
Det har alltid varit mitt dilemma, att skriva något meningsfullt
men inte för personligt och inte heller för opersonligt.
Skriva om julen? Att jag sitter på kvällarna och letar julklappar i datorn.
Det är ett nytt fenomen, är det verkligen effektivare? är det trevligare?
Det är ensamt iallafall och stirrigare, men trevligare, nä.
Stundom tänker jag "varför ska jag fira jul? Vad säger jag till barnen om varför vi firar jul?"
Svar: Inget. Vi bara gör det.
Jag har inte julångest, mina jular som barn var underbara. Därifrån färgas
vårt förhållande till jul skulle jag tro. Däremot tycker jag de sista tio årens jular varit ansträngande, för att jag tagit hand om att upprätthålla traditionen i mina barns familj.
Det är på nåt sätt ett tungt ok att bära ensam, det orkar jag inte. I år är första gången jag firar
med två X-makar med respektive och mina tre barn, hur ska det går? Hoppas vi blir fulla
och sentimentala och börjar sjunga julsånger. Nej, inte fulla för barnen, det är dåligt.
Stämningsfulla och sentimentala...

Här ligger jag på en hotellsäng i Lissabon.
Plötsligt slängd från en värld in i en annan.
När jag började prata om eterkroppen som inte hängt med till min bror och mor som också är här,
verkade de lite oförstående. Jag förstod då att jag lever i en bubbla, där ett sånt begrepp är helt relevant och logiskt. Kanske kan en översätta det till jetleg även om det låter lite platt.
Uppenbart är iallafall att eterkroppen inte hängt med, troligtvis landar den framåt lördag fm.
Här har vi iallafall gått upp och ner för vindlande trappor i den vackra staden med underbara husfasader och massor av övergivna, fallande hus. Jag försöker höra språket och sniffa till mig essensen av vad det är för slags land det här, jag har redan en massa föreställningar från Spanien om hur Portugal är i jämförelse... med Spanien.
Spaniens kusin i skuggan, en fattig variant av Spanien osv. Men jag tycker det verkar högst eget.
 
Egen historia, eget språk, egen musik. Fadosången är kanske uttrycket för den portugisiska själens klagan. Den verkar gå helt i moll och kommer ut så sorgset vackert.
Tuppen som finns i alla souveniraffärer kommer från en gammal saga om en oskyldigt dömd man som sa "Om jag är oskyldig ska den döda tuppen resa sig upp och gala."
Jag gillar den här staden, jag vill krama ut allt ur den dessa dagar när jag är här. Måste genast springa ut och se vad som händer nu, fredagkväll alla har fått lön, det borde vara livat.

Tre kungar, tre älskade. På min balkong får de stå om natten och brinna. En är för Frej, min fjärde son som dog i magen. Han skulle varit 8 år nu. En är för barnens farmor i Spanien, som är en symbol för mina barns spanska arv. Den sista är för min farmor Astrid, en lång, underbar, skånsk, bitsk, dömande, hård, mjuk kvinna. Brinn i natten för dessa själar, vi som är kvar här på jorden försöker leva våra liv drägligt. 

En bild svävande i molnen. En sommardag långt borta någon annanstans. Jag håller bilden mot glasrutan på en vind i Skåne, där tjuter nordanvinden, medan solen lyser.

Är min vardag poetisk i sig själv?
Nä, men jag kan väl göra den till det, jag kan väl skriva den som att den vore.
Kanske är det en av de saker jag råder över, trots allt.
Idag har jag dödsångest och stress, en molande huvudvärk som sitter ovanför ögonen.
Hela tiden kommer barnen in och går ut eller ropar på mig från gården.
Det är stressande att bo i lägenhet på det sättet, att hela tiden ha ett öra där ute
som hör om någon är i nöd eller vill något, "mamma Klara!" ropar de, "Mamma Klara kom!" det finns 15 andra mammor på den här gården som kan höra dem och samtidigt snubbla fram till fönstret som jag. Det är ändå vackert, Mamma Klara. Som en bordellmamma eller ett gammalt  skådespel.
Nåväl, nu kokar riset, mörkret är kompakt, maten är klar om 20 minuter och då ska de komma in.
Jag är stressad för att jag packar och inte vill glömma något och tiden bara går.
Imorgon åker vi till morfar långt bort, jag ska köra bilen genom hela Sverige med barnen i baksätet
och vi ska stanna vid Brahehus om jag inte missar avfarten.
Jag packar ner skrivböcker och läroböcker, jag tänker mig några timmars skrivande i en kall gäststuga om barnen kan vara något självständiga där i morfars vård.
Havet ligger nära och det blåser alltid, men utsikten är olidligt vacker och stenmurarna och fälten.
Det är en av de vackraste platser jag vet och nu ska morfar bryta upp därifrån vad det verkar.
En plats som funnits hela mitt liv och som jag alltid återkommer till i drömmarna.
Nu ska den snart inte vara tillgänglig längre.
Jag är rädd för det, att skiljas att bryta upp, jag har så mycket separationsångest. Är det egentligen som att dö, rädslan för att släppa. Då får det vara så, jag accepterar att jag är så. Imorgon kväll är jag där igen och känner mig ändå som en främmande fågel som bor någon helt annanstans.
Främmande fåglar
kommer till Skåne
imorgon

Det här vill jag göra

Odla och skriva.
Gräva och läsa.

Alltså jorden och orden
i nån slags kombination.

Inget av det får jag betalt för, isåfall måste jag
göra det för andra och då blir det genast villkorat.
men låt gå för det då.
Bättre än inte ha det.
Jag önskar mig av universum i natt
skrivtid och jordtid.

Sånt jag tänker på i oktober

Drottningen väntar på
att jag ska bli klar någon gång
Följa henne upp genom svarta vattenmassor
slå ut som en vit näckros
i hennes armar

Det jag är räddast för
är att bli avslöjad
hånad av hela mänskligheten

Men ändå
låta det vackra
slå ut ur händerna
Som rosor
ur handflatans mitt


Det här är första dikten i min samling.
Diktsamlingen är en skilsmässosvit och handlar om uppbrott, separation, familjeliv.
Jag tänker på dikterna, att jag borde jobba mer med dem men inte riktigt vill. De har på nåt sätt tjänat ut och jag vill gå vidare.
Jag tänker på pengar också, att få allt att gå runt, jag har tak över mitt och barnens huvuden, jag har mat att äta, till och med en bil. Det fungerar.
Jag tänker på att jag vill något mer men inte kommer till skott, det är så många lager av motstånd emellan. Eller vad är det jag hindras av? Om det verkligen är viktigt, om det behövs.
Jag tänker på min historia, att gräva där en står.
Att solen lyser över fälten och ängarna och snart ska jag gå ut i skogen, kanske går jag bara rakt ut och ser var jag hamnar. Till en stor sten som slungats in på istiden, jag vet var den är.