Sånt jag tänker på i oktober

Drottningen väntar på
att jag ska bli klar någon gång
Följa henne upp genom svarta vattenmassor
slå ut som en vit näckros
i hennes armar

Det jag är räddast för
är att bli avslöjad
hånad av hela mänskligheten

Men ändå
låta det vackra
slå ut ur händerna
Som rosor
ur handflatans mitt


Det här är första dikten i min samling.
Diktsamlingen är en skilsmässosvit och handlar om uppbrott, separation, familjeliv.
Jag tänker på dikterna, att jag borde jobba mer med dem men inte riktigt vill. De har på nåt sätt tjänat ut och jag vill gå vidare.
Jag tänker på pengar också, att få allt att gå runt, jag har tak över mitt och barnens huvuden, jag har mat att äta, till och med en bil. Det fungerar.
Jag tänker på att jag vill något mer men inte kommer till skott, det är så många lager av motstånd emellan. Eller vad är det jag hindras av? Om det verkligen är viktigt, om det behövs.
Jag tänker på min historia, att gräva där en står.
Att solen lyser över fälten och ängarna och snart ska jag gå ut i skogen, kanske går jag bara rakt ut och ser var jag hamnar. Till en stor sten som slungats in på istiden, jag vet var den är.