Är min vardag poetisk i sig själv?
Nä, men jag kan väl göra den till det, jag kan väl skriva den som att den vore.
Kanske är det en av de saker jag råder över, trots allt.
Idag har jag dödsångest och stress, en molande huvudvärk som sitter ovanför ögonen.
Hela tiden kommer barnen in och går ut eller ropar på mig från gården.
Det är stressande att bo i lägenhet på det sättet, att hela tiden ha ett öra där ute
som hör om någon är i nöd eller vill något, "mamma Klara!" ropar de, "Mamma Klara kom!" det finns 15 andra mammor på den här gården som kan höra dem och samtidigt snubbla fram till fönstret som jag. Det är ändå vackert, Mamma Klara. Som en bordellmamma eller ett gammalt  skådespel.
Nåväl, nu kokar riset, mörkret är kompakt, maten är klar om 20 minuter och då ska de komma in.
Jag är stressad för att jag packar och inte vill glömma något och tiden bara går.
Imorgon åker vi till morfar långt bort, jag ska köra bilen genom hela Sverige med barnen i baksätet
och vi ska stanna vid Brahehus om jag inte missar avfarten.
Jag packar ner skrivböcker och läroböcker, jag tänker mig några timmars skrivande i en kall gäststuga om barnen kan vara något självständiga där i morfars vård.
Havet ligger nära och det blåser alltid, men utsikten är olidligt vacker och stenmurarna och fälten.
Det är en av de vackraste platser jag vet och nu ska morfar bryta upp därifrån vad det verkar.
En plats som funnits hela mitt liv och som jag alltid återkommer till i drömmarna.
Nu ska den snart inte vara tillgänglig längre.
Jag är rädd för det, att skiljas att bryta upp, jag har så mycket separationsångest. Är det egentligen som att dö, rädslan för att släppa. Då får det vara så, jag accepterar att jag är så. Imorgon kväll är jag där igen och känner mig ändå som en främmande fågel som bor någon helt annanstans.
Främmande fåglar
kommer till Skåne
imorgon