Från lekparken

Idag i lekparken med min yngsta son gjorde jag några spännande iaktagelser som jag vill dela med mej av.
Det kom ett helt dagis med sina fröknar, de var från ett vanligt dagis, inte waldorf.

Alltså vi bor i Järna som är fullt av alternativare, de flesta jag känner har sina barn i waldorfskola och waldorfdagis, mina barn också. Man har också ganska fasta ideer om hur man vill vara med sina barn, alltså uppfostra dem fast ingen skulle använda det ordet. Man vill tex inte begränsa barnen genom att säga nej mer än absolut nödvändigt, låta barnen ha sina känslor, inte stoppa deras ilska, gråt etc. Inte ge socker, film och tv-spel, behandla dem som jämnlikar, låta dem ta plats.
Så med allt detta i ryggsäcken studerar jag nyfiket hur de andra beter sej, som just inte verkar ha dessa uttalade ideer om hur det ska vara.
Nu inte sagt att något är bättre eller sämre, jag tycker verkligen att Järnapedagogiken är alldeles för överdriven många gånger och inte alls verkar göra gott för barnen utan tvärtom.
Nåväl, tillbaka till lekparken en av fröknarna helt upptagen av sin mobil och verkade allt annat än närvarande med barnen.
En flicka gick omkring för sej själv, en av fröknarna som paserade henne sa, va du ser sur ut då! Jag har ont i magen, svarade flickan.
Okej, hon fick sitta på en bänk och fröknarna var runt henne ett tag och disskuterade hennes magont, sen blev bara mobilfröken kvar i andra kanten av bänken, de pratade inte med varann flickan och hon, till slut reste sej fröken och gick bort till de andra vuxna som stod avsides och språkades medans barnen gungade.
Där satt hon kvar själv med ont i magen.
Och vad vet jag? Vad är bäst för barn? Kanske är det är att vuxna inte är så PÅ, och inte gör så stor sak av magont tex. men om detta hade varit min mellansons waldorfdagis på utflykt hade det sett så totalt annorlunda ut!
Jag har känslan av att fröknar och barn känner varann där, ett barn skulle aldrig sitta själv med ont i magen, utan självklart i en frökens knä, fröknarna skulle aldrig prata i mobil, de skulle vara närvarande i vad som hände i gruppen av barn, vara en del av dem. (Aldrig aldrig skulle de säga att nån såg sur ut)
Vad är rätt? Hur ska man vara för att få ett bra result? Vad nu det skulle vara?
En sak är säker, sättet att vara med barn i Järna är uttänkt, mentalt.
Det kommer inte från något nedärvt traditionellt ursprungssätt att uppfostra.
Jag kan sakna ett sådant basic sätt att vara förälder på, men i den här tiden, i den här delan av världen är allt väldigt mycket i huvudet.
Jag ställer mej i raden av nyandliga mentala föräldrar.

Inge mer dravel

Jag läste just en intervju med Torgny Lindgren och han kommenterade hur han inte vill skriva självbiografiskt, han gillar inte det självutlämnande skrivandet som folk ägnar sej åt i sina bloggar tex.
Ja men för fan, det tycker jag ju jag med! Så jag tog bort mitt senaste inlägg från i lördags, det var helt ointressant för nån att läsa, massa dravel om mitt lilla privata liv. Vem ska läsa det? Och varför?
Det känns helt rätt, från och med nu ska jag bara skriva sådant som verkligen känns viktigt, från hjärtat, inga jävla tacosrecept.

Nitin Sawhney - Nadia

Nitin Sawhney -Nadia
Så underbar låt att lyssna på i natten!

Some native american wisdom

Vlket underbart väder! Alldeles ljumt och sydlänskt.
Jag är spak och dimmig av för lite sömn, men på ett skönt lojt sätt
utan kontrollbehov och surhet.
I natt var jag vaken till halv två och kollade på Tarantinos film "Inglourious Basterds".
Jag vet ju att barnen vaknar vid 7, men jag kunde inte sluta titta, och dessutom var månen så vacker och det var höstdagjämning.

Jag går hela dagen och smider planer i huvudet för allt jag ska skapa och uttrycka, men när det blir kväll har jag ingen ork till nånting kreativt, fastnar framför dator som en annan soffpotatis.
Men jag drog ett kort ur en fin Native american wisdom tarotkortlek vi har, jag frågade vad jag ska göra med alla mina planer och drömmar, hur ska allt falla på plats?
Och kortet jag fick var perfekt, så brukar det vara tycker jag.
8 of earth, lita på att allt blir som det ska, och till det bästa. Du behöver inte kontrollera verenda detalj för att få som du vill. Allt utvecklas med största smidighet och skönhet när du inte försöker påverka det självklara flödet, stod det bla.
En sak i taget.
Det viktigaste först.
Lev oc låt leva.

Lite gnäll

Jag är själv med barnen en tid för A jobbar i Dalarna jag är så sluuut, orkar inte diska eller plocka upp tusen kulor från golvet. Vill bara kolla på film å va ifred.
I helgen var vi i vårat Stora Moren hus och det var konstigt, jag har redan sagt hejdå inför vintern i mitt hjärta. Det blir tydligt hur primitivt och komplicerat det är att vara där när det inte är sommar. Blött i gräset, kallt i huset, Elvin vill bajsa men absolut inte på dasset, mössen gnager i skåpet, diska och hämta vatten, nä jag orkar inte mer jobb nu! På det sättet är det härligt att komma hem till badkar och varma rum i lägenheten.
Allt stod iallafall orört i mitt lilla trädgårdsland, och blommorna hade slagit ut många fler och äpplena hade börjat falla från det skruttiga gamla äppelträdet, goda.
Snart kommer vinterkappan och lägger sej över det svenska landet i ett halvår, det är så himla länge och jag vet att jag ståår inte uuuuut när det blir januari och fortfarande är det sååå lång tid tills våren kommer.
Jag går i dessa tankar redan nu och kan inte helt tycka om hösten därför att.
Inget annat, inget nytt, bara undrar vem som röstade på Svd? Kollar folk i affären och undrar, var det han? Var det hon?

Föräldrarmöte

Vid det här laget har jag varit på en del föräldrarmöten. Ändå tycker jag det är spännande när alla föräldrar kommer samman och är vuxna, på kvällen och det är viktigt. Det känns som jag få vara med om något exklusivt.
Den här gången är mötet på min mellansons dagis, och alla som är där är helt underbara! Det är som om de visar mej sina hjärtan och jag kan inte annat än älska dem!
(Jag önskar att jag sa det till dom, men det skulle jag aldrig våga.)
Alla människokaraktärer är representerade där, och därigenom alla sidor hos mej själv, kanske är det därför jag känner all den där kärleken.
Jag glider ur mej själv och upp i taket och ser ner på ringen av alla färäldrar och fröknar, det är varmt och mysigt, det finns äpplen i en korg och te och äppelbullar som fröknarna bakat.
Vi pratar om utflykten på fredagar, eller så pratar vi inte om det, egentligen spelar det ingen roll allt känns bara så himla bra och generöst och tillitsfullt.
Jag älskar att känna mej som lilla jag och stora jag på samma gång.

en smak av frihet

Igår var jag i Stockholm.
Jag har inte varit där sen i maj, och inte utan barn
på mycket längre.
Det var en totalsurrealistsk upplevelse.
När man inte varit i en stad på länge är man så öppen,
allt går in djupt och nära.
Staden är människorna, förstod jag plötsligt, landskapet eller naturen
ser man inte mycket av där.
Jag såg på alla och tänkte,
bög, nyskild, nygift, hustrumisshandlare, nyfrälst, glad invandrare, lantis.
Mina steg var lätta, jag flög fram över Medborgarplatsen och längst Götgatan.
Alla röster och ljud av trafik, dofter och husfasader virvlade
runt min skalle som en karusell, det var härligt! Härligt att vara bara jag och härligt
med stad.
Sen träffade jag en kär vän mitt på övergångsstället, hon var så vacker, som en katt
som man vill kela med. Jag ville gå och dricka vin med henne, men jag var tvungen att ta tåget hem.