en smak av frihet

Igår var jag i Stockholm.
Jag har inte varit där sen i maj, och inte utan barn
på mycket längre.
Det var en totalsurrealistsk upplevelse.
När man inte varit i en stad på länge är man så öppen,
allt går in djupt och nära.
Staden är människorna, förstod jag plötsligt, landskapet eller naturen
ser man inte mycket av där.
Jag såg på alla och tänkte,
bög, nyskild, nygift, hustrumisshandlare, nyfrälst, glad invandrare, lantis.
Mina steg var lätta, jag flög fram över Medborgarplatsen och längst Götgatan.
Alla röster och ljud av trafik, dofter och husfasader virvlade
runt min skalle som en karusell, det var härligt! Härligt att vara bara jag och härligt
med stad.
Sen träffade jag en kär vän mitt på övergångsstället, hon var så vacker, som en katt
som man vill kela med. Jag ville gå och dricka vin med henne, men jag var tvungen att ta tåget hem.

Aldrig mera marknad

Kära blog! Vilken underbar tillflyktsort du är!
Jag vill alltid skriva inlägg för att komma ifrån my duty
att vara hemmafru.
Nu ösregnar det, Elvin har två kompisar på besök, Silas sover
jag har smågråtigt och lagat lunch till alla.
Igår sålde jag på marknad och bestämde mej nästan helt för att,
det ska jag aldrig göra mer.
Det är såå jobbigt!!!
Marknad alltså.
Jag brukar alltid tycka att det är roligt
att stå och sälja när man väl fått upp allting,
det är som att leka affär.
Men igår kände jag mej bara falsk.
Köp! ville jag skrika,
håll inte på å vela snåljopar, köp!
Men det sa jag förstås inte, jag försökte vara diplomatisk
och trevlig som vanligt, men det gick nästan inte heller.
det har tagit stopp.
Jag vill inte hantera alla dessa grejer,
väskor, packa, förvara, kånka, stuva.
Det är inte jag.
jag är nåt annat, som jag inte vet.
Jag vill blomstra och utvecklas och gå vidare.
Jag vill skriva.
Det är ju vad jag egentligen vill.

Marknad

Imorgon ska jag sälja på marknad.
Jag måste gå upp jättetidigt och väcka och klä på alla barn.
Laga frukost att ta med som barnen kan sitta och äta på fällstolar
medans jag och A sätter upp tältet som jag ska sälja i.
Och det är jättetidigt, och jag vill vara ren och se förtroendeingivande ut.
Hade tänkt sova för länge sedan för att vara pigg och trevlig imorgon,
men nu har den minsta sonen vaknat och gråter och vill amma och jag börjar
känna mej irriterad och trött och sur,
som vanligt.
Aldrig blir det som man tänkt sej, och alltid reagerar jag som en tjurig
tonåring som inte får som hon vill.
Jag vill utvecklas! Jag vill förbli oberörd.

Lägenhetsliv

Det här skulle ju bli en blogg om husrenovering och trädgård, men just nu har jag inget att säga om det för jag är i LÄGENHETEN.
En fyrkant i luften med en massa folk ovanpå och under och åt sidorna.
Här sitter vi i varsin låda i luften i universum, och om man tar bort hela ytterväggen mot gården ser det ut som ett dockskåp.
Barnen älskar att bo här, de får full social träning, tröttnar man på någon finns det alltid någon annan att leka med.
På våran gård är det väldigt socialt, alltid barn och vuxn ute, de flesta
känner varann, folk hjälps åt, de små jordplättarna runt husfasaden är väl omhändertagna och odlade med bärbuskar, blommor och grönsaker.
Det är verkligen det bästa alternativet, om man nu ska bo i lägenhet.
Ett tag är det bra, jag vet inte hur länge.
Ingen vill väl dö här?

Idag flög en korp över höghusen och skrek, högt, högt upp i himlen flög den.
Den ropade på mej, att det är dags att åka till Stora Moren, för det är så vackert
där i gläntan i skogen.

Good Lord!

Halv 3 är mitt tålamod slut för dagen, jag orkar inte med barnen längre.
Jag vill vara ensam, inte serva eller torka eller höra någon gråta eller nåt!
Klockan 4 blir det tyst, lillis somnar, de andra två går ut på gården.
Jag käkar några gamla kolor som jag hittar i skafferiet för att gå igång.
Sen då? Nu då?
Jag kanske inte kan längre, vara själv.
Jag kanske bara kan vänta på att de ska komma in igen och behöva mej.
Till slut vet jag inte vad jag borde göra.

Söndagmorgon

Lyckost mej som har barn som älskar mej!
Det är så ofattbart, att få bli älskad av såna rena vackra varelser!
Jag tänker att jag inte förtjänar det, att de är så beroende av mej
att de inte har nåt val. Men jag känner ju kärleken, den strömmar ur dem
och den är riktad till mej.
Vi ligger i den stora sängen vid fönstret och ser på himlen, en på varje sida
av mej, de vill mysa och hålla om mina tuttar.
Det blir alltid bråk till sist om vem som ska ligga mest nära, men innan det
händer genomgår vi några underbara ögonblick av kärlek.

Vad ska vi göra idag? Solen vrållyser och septemberhimlen är hög och klar.
Vi kan inte styra upp nåt som vanligt, vi bara lallar runt tills det
blir vardag igen.
Fast nu äntligen har A gått ut med barnen lite så att jag kan skriva klart, då börjar jag städa istället på måfå lite här och där. Nej, sluta städa för i helvete! Skriv klart och gå sen ut i solen! Jag kommer inte ångra att jag inte städade mer i mitt liv när jag är död.

Vill lyssna på Beatles "black bird" just nu i jättehörlurar och stirra in i horisonten.
Jag tror vi åker till havet!

Fredagkväll i betongen

Vilket tvärt kast hit från skogen där vi tillbringat
hela sommaren.
Jag har redan glömt hur det är där, men jag vet att
jag känner mej alldeles annorlunda här mot där...
Det är som om hela jag inte finns här i lägenhetslivet.
Även om det är mycket jobb och slit på landet, för vi har det så primitivt,
så känns det ändå mera meningsfullt, och det vi gör är för oss.
Här börjar jag tänka på grannarna och deras liv, jag börjar bry mej om hur jag ser
ut och vad jag har på mej. Det har jag inte ägnat mycket tid åt under sommarmånaderna.
Visst är det kul också med det sociala livet i lekparken där alla känner alla.
Men jag har faktiskt inte saknat att umgås på hela sommaren.
Ja, det är helt visst två olika världar, båda bra men skogen bäst!
Och så har Andres syster åkt hem till Spanien, hon var med oss en månad här.
Det blir tomt...
Jag tänker på mina luktärtor i skogen, undrar om de står och doftar i den svala kvällningen?