Kommer hit igen. Vill berätta om hur det är att komma hem till ett hus som jag inte varit i under den ljuvaste tiden från hägg till syren, från rosor till gullregn, från akleja till maskros. 

Hur jag först kör på en okänd väg mot Skinnskatteberg för att köpa två herrcyklar som är till salu på Facebook.Vad är det här för trakter, Västmanland på gränsen till Dalarna, vilka människor lever här? 

Så många vackra byar mitt ute skogen som bara finns där och ingen ser dem, njuter av hur extremt gulliga och naturskönt det är. 

När jag kommer fram till mitt eget hus när det redan är sent, vräker lasten ur bilen, vill se allt som slagit ut. Gräset är halvmeter och mer högt, det kommer ta många timmar att klippa ner det, att tukta så att man kan ta sig fram. Jag har känt ensamhet förr här så många gånger, att jag ju egentligen vill dela det här med andra. Men  nu är det är bara jag och katterna som brummar och gnider sig i gräset av fröjd, följer efter mig när jag provcyklar min nya cykel till brevlådan. Ett vildsvin springer ut på vägen när jag kör nerförsbacken mot trevägskorset. Det är enormt och svart, har siluetten av en seriefigur när den dundrar fram över gruset. 

Och det är bara det som händer den första kvällen, inget mer, tystanden och stillheten rusar i kroppen, så van vid att det alltid pågår något annat som har människor eller trafik att göra. Här är det bara jag som går runt och tittar på allt som växt sig så stort, högt och frodigt ur jorden, fastän vintern här är så evighetslång och kall så finns allt detta liv spirande i backen under tiden. Ljuvt, vackert att se. 

Om händer

Människors händer är det finaste jag vet att titta på. Förstås ögon, men ändå, händerna berättar så mycket. Hela livet har jag sneglat på händer, minns hur de ser ut, hur de för sig, hur de beter sig. Oftast utan åsikt, mer som ett betraktande och konstaterande. Vissa tilltalar mig förstås mer. Gissar jag deras uppgifter i livet, vad de varit med om, de vardagliga uppgifter de utför, deras glädje och smärta. 

Har förstått att händer blir grövre och större av fysiskt arbete och förtvinar av motsatsen. Att fingrar böjer sig och sträcker sig mot ljuset, anstränger sig och vilar. Hur händerna kan vara våra receptorer eller inte nyttjas alls. Hur handens möjligheter påverkar våra liv och hur vi utformar livet utifrån vilka händer vi har. 

Så märkligt då, efter snart 50 år när jag tittar min 78-årige pappas tumme och inser att den är precis lik min. Att jag aldrig sett det innan... Jag var så upptagen av alla andra andras tummar. 

Alarm, allert, läs mera bok!

Här ligger jag på soffan och läser "Madame Bovary" men tror jag är på den engelska heden för nyss läste jag "Svindlande höjder" som utspelar sig där. Sistnämnda roman blev värre och värre och mer och mer våldsam, jag stod nästan inte ut till slut. Skönt att det bara är en bok! Likaväl kan en bok gå långt in i benmärgen på en och påverka tankarna, nattens drömmar och hur man för resten av sitt liv ser på världen. Den makten har faktiskt litteratur och det är väl enastående! Synd bara att folk läser mindre och mindre och här i västvärlden där vi så länge kunnat skryta med alla barns rätt till utbildning och noll analfabetism finns nu ett uttryck som är alarmerande aktuellt "funktionell analfabetism". Att inte kunna göra sig förstådd tillräckligt eller själv förstå text i den utsträckning som behövs för att leva ett normalt liv som vuxen i vårt informationsamhälle. Vad ska vi göra? Unga läser inte böcker längre, det finns knappt några bokslukare kvar. Ingen orkar flera sidor upp och ner av text sammanfogad till en berättelse, det måste gå så snabbt, det får inte bli långsamt och för sakta. Oj oj oj, jag vill inte vara med i den världen, men det finns inte så mycket att välja på. Vilken tillbakagång! Att äga språket är att ha makt över sitt liv, att kunna skriva och förstå vad andra skriver är rikedom. Vad blir det för framtid utan när människor slutar läsa? 

Fasta eller alla hjärtans dag

Idag är det både Askonsdag och Valentines day. Första dagen av 40 fram till påsk för fasta i den kristna/katolska tron. Jag tycker om tanken på av avstå saker för att gynna något annat i sig själv. Det betyder att tänka till, att ta ett beslut, att stå fast inuti sig, vilket inte är så lätt för många av oss människor.

Här finns en fastekalender från Svenska kyrkan som man kan titta på och ta hjälp av. 

att vara Robinson

 Jag har just läst Robinson Crusoe på den litteraturkurs jag går. Som barn läste någon av mina föräldrar den för mig och jag har också läst den för mina barn. Men nu först förstår jag hur viktig den har varit som inspiration, drömmen om att klara sig själv, att vara självförsörjande, att bo på landet, att ta tillvara på det som finns i naturen. Och inte är det bara jag som blivit sporrad av Robinsons äventyr-  hela världen! Allt från "Om du fick ta med dig tre saker till en öde ö, vad skulle det vara?" till TV programmet Robinson, många filmer om en ensam man i naturen som måste klara sig själv, andra romaner, hela idéen om att vända sig bort från samhället och bli sin egen i ett tinyhouse eller en timmerkoja, mannen i skogen. Kanske till och med Pippi Långstrump. 

Hur Robinson går runt på ön och letar efter sånt som han kan använda, hur han fraktar allt han kommer över från det övergivna skeppsvraket på en flotte in till land, hur han undersöker och uppfinner det ena efter det andra för att göra sin tillvaro dräglig på ön. Så inspirerande, man vill liksom göra det själv!

Sen har vi förstås det andra, det som blir mer fokus på när man pratar om det typisika för boken i den tid den skrevs,  hur kolonialismen finns med så stark och så accepterad, Robinsons nedlåtande syn på Fredag som han tar sig ann och ska göra en civiliserad människa av. Avsaknaden av kvinnor, Robinson gifter sig i sista kapitlet och det enda vi får veta om hans hustru är att "hon var ett gott parti". Kul för henne. 

Men Robinson, jag förlåter dig nästan allt. Det är tack vare dig mina dagdrömmar finns om att bo på landet, odla, hålla några djur och klara mig på lite, en dag blir det kanske tvunget på riktigt. 

Dagar efter jul och nytt år med Don Quijote och julgranen kvar.

Dessa dagar som segar sig fram så behagligt i mörkret, jag vill inte att de ska ta slut. På kvällen sitter jag i soffan och pluggar, nära min gran som glittrar vackert och jag vill aldrig, aldrig slänga ut den genom fönstret så att de få barr som finns kvar lossnar och gömmer sig på konstiga ställen fram till sommaren. Låt den bara stå här och tindra och blinka i all sin prakt och härlighet! 

Jag vill vara i vila och halvdvala ett tag till, så att jag förstår att det verkligen är ett nytt år igen, och det heter 2024 och det kommer ta låång tid att lära sig. Och det kommer ta så lång tid för vintern att släppa sitt grepp om oss här uppe i den kalla nord. Det är nästan undantagstillståndskänsla i dag, onsdagen den 3 januari när snön virvlar och kastvindarna attackerar mig på väg till byn. Jag är inte redo för världen, ändå ska jag bege mig till universitet imorgon för att vara med på ett seminarium om Don Quijote som jag tragglat mig genom under jullovet. Inte hela boken gudskelov! Den är en riktig feting, men tillräckligt många kapitel för att ha lärt känna Don Quijote lite mer. Och den är kul denna roman från början av 1600 talet! Så länge sen, ändå skrattar jag säkert åt samma saker som läsarna gjorde då. Hur enveten Don Quijote är, hur han ger sig på sina motståndare helt utan rädsla, fast han inte har en chans! Hur han och hans följeslagare Sancho Panza dricker en magisk dryck som bara riddare kan tåla tror Don Quijote, därför både spyr och bajsar Sancho Panza i en helt underbar scen av total kaos. Sånt till exempel, tycker jag är roligt. Kan man inte bara få stanna kvar i den här bubblan vintern ut? 

Dante

Den här hösten pluggar jag litteraturvetenskap, nästan hela helgen ägnar jag åt Dantens inferno i den Gudomliga komedin, som börjar så inbjudande och vackert. 

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.

Hur svår den skogen tycks mig att beskriva,
så vild och full av snår och oframkomlig
och blotta tanken på den väcker fruktan! 

Selva Oscura- Dunkel skog  på italienska, så vackert! 

Resten av boken är svår att hänga med i, så mycket att förstå, det går inte att gliiida genom texten precis. I förordet av Olof Lagercrantz uppmuntras läsare att läsa lite här och där och inte bli ledsen om läsningen känns övermäktig. Jag växlar läsningen med att lyssna på radioprogram om boken och att läsa OM boken, vad andra har sagt om den. Det är ett ganska bra sätt att få en större bild om en text är svår att ta till sig. Gratis tips om söndagskvällen när november är mörkt och snart dags att sova.