Jag ser att passionfrukten blommar och har fått frukter, och här växer de bara rakt upp och ner på staketet. Sagolika växtkraft! ur jorden här sprutar träden upp. Ändå är det så torrt i Madrid att man får nässår utan att ha gjort nåt.

Mitt i stan ligger ett ockuperat hus som ser jättefint ut, men när jag går förbi sitter ett stort gäng på gatan och skrävlar. Jag känner mej verkligen som en turist, som en storvuxet jätteturist med bleka håriga ben. Helst skulle jag vilja säga " hej, får jag kolla in hemma hos er?" Men det verkar väldigt långsökt i min turistroll, som ett slags studiebesök eller va?

Det här huset anses nog som det värsta i I farfars kvarter. Jag tycker det är finast. Jag skulle vilja säga till den gamla mannen som bor där att han har ett jättefint ställe, men jag pratar för dålig spanska.

Spanska fåglar

Det kanske är för att jag saknar kycklingarna och hönsen som varit med oss hela sommaren i Dalarna. Men jag kan inte motstå dessa kitschiga småfåglar i den billiga spanska kinaaffären. Det är som om jag bara måste befria dom därifrån och ta dem med mej hem.

Nu åker vi över Tyskland. Jag ser alla åkrar och fält där nere. Små leksaksformer av odlingar som människor  brutit mark för i gamla tider. Hela jorden är odlad, det ser man ju så här från ovan. Förutom det som är berg eller vatten, stad eller skog. Vilket slitande! Vilka hundratals år av generationer människor. Jag vet ju själv hur det är att få rent några kvadratmeter mark, men nu pratar vi HELA jorden! Samtidigt tittar jag på den lilla inplastade salladen i papplådan jag fått som färdkost. Ett krispigt illgrönt blad över ett par bleka falaflar. Det verkar så konstgjort här uppe i luften. Men det kommer ju där nerifrån, hur osannolikt det än tycks!

Och alltid kommer det tillbaka till att jag skulle vilja odla allt själv, klara mej så mycket som möjligt utan förpackningar. Det är frihet, det skulle jag tycks om!

Även om det aldrig blir så, så när jag min dröm.

Till avsked

Här går jag och retar mej på att vi ska åka. Jag älskar ju det här stället! Här glädjer sej min själ. I morse plockade jag en hel hink med hallon med min son, ormvråken flög lågt över tomten och hönsen sprang och gömde sej. Drama! Regnet småskvätter, allt ska packas ner.

Jag sörjer att det är slut.

Jag sörjer att allt tar slut någon gång.

Teatermaskinen Vi går en annan väg

Jag har varit på en ganska helt fantastisk teater idag! Hela dan höll den på, i 9 timmar! Nu när jag sitter i tystnaden hemma och tänker på den blir jag  jätteinspirerande! Jag har lust att göra teater! Och det trodde jag aldrig att jag skulle känna igen. Jag ville bli skådespelare när jag var ung, jag gick teaterskola, spelade gatuteater och jobbade med en teatergrupp på heltid. Sen fick jag nog av att ge hela mitt liv och kraft till det, då ville jag bli lantis, ha min egen stycke jord, sköta mej själv. På den vägen är det nog, även om jag bara gör den drömmen lite på sommaren.

Men teatern har jag inte saknat, snarare tvärt om. Jag tycker allt är amatör, det berör inte mej på riktigt, det är dåligt och jag tror inte på det. Men idag gjorde det ingenting om det var amatörmässigt emellanåt, eller om jag inte trodde på alla skådespelare hela  tiden. Jag köpte paketet ändå! De tog med oss i publiken på en sagolik vandring genom skogen i Riddarhyttan, över vattnet, längst vägarna, in i mörka kåtor och illaluktande torp med jordgolv. Alla miljöer och historien om människorna som trampat här genom århundraden gick verkligen in i mitt kritiska hjärta.
Jag ser att genom teatern kan man faktiskt komma åt något inuti människor. Få dom att se. Det var fint, jag blev hoppfull i allt det mänskliga mörkret. Föreställningen spelas igen i slutet av juli.

Kunde jag bara kapa huvudet från kroppen vore allt frid och fröjd.
För här leker sommarnätterna, här svärmar knotten och fladdermössen fladdrar. Men jag har ett halvgrått moln framför ögonen som stör. Vafan är det frågan om? Var nöjd din jävel som har allt som går att få! Ditt kors av existentiell ångest räknas inte som riktigt lidande.
Tur att jag ska på teater i två dagar i Riddarhyttan, som jag tror handlar precis om det som nöter och skaver mitt hjärta. Att vara människa, vår historia, allt lidande, all orättvisa i den mänskliga världen.
Det är bergslagens skogar som klämtar och ropar på mej. Kanske går den aldrig att befria, kanske sitter sorgen i marken som vi vandrar på.
Satana perkele heleveti.

Självförsörjning

Smultron, kantareller och tre ägg om dagen. Det kan jag leva på och må som en drottning! Det blir lite knapert för en hel familj, men om det bara va jag...