Kunde jag bara kapa huvudet från kroppen vore allt frid och fröjd.
För här leker sommarnätterna, här svärmar knotten och fladdermössen fladdrar. Men jag har ett halvgrått moln framför ögonen som stör. Vafan är det frågan om? Var nöjd din jävel som har allt som går att få! Ditt kors av existentiell ångest räknas inte som riktigt lidande.
Tur att jag ska på teater i två dagar i Riddarhyttan, som jag tror handlar precis om det som nöter och skaver mitt hjärta. Att vara människa, vår historia, allt lidande, all orättvisa i den mänskliga världen.
Det är bergslagens skogar som klämtar och ropar på mej. Kanske går den aldrig att befria, kanske sitter sorgen i marken som vi vandrar på.
Satana perkele heleveti.