Jag kan inte så många fåglar. Men jag har lärt mej att det är morkullan som flyger i skymningen över huset. Ikväll följer hon mej längst vägen när jag cyklar bort för att få vara ifred. Var ska du morkulla? Vidare till barn som skriker i skogen vid de blå bergen? Jag blir stående med min cykel och ser efter henne, hör på tystnaden över kalhygget. Här stor mjukt gräs och vajjar, hallon och stora blåklockor. Vågar jag gå ner till den mörka tjärnen? Jag har varken hund eller bössa med mej, och jag har hört att det finns en björn i närheten. Men jag är nog mer rädd för människor än vilda djur egentligen. oförutsägbara, farliga människor. Jag sitter på stenar i kallhyggets brant, tycker mej höra grenar som knäcks. Tänker på vildar som plötsligt kan stiger upp ur terrängen, i alla rotvältor och sly ser jag skuggor. Tänker på att måla spiskåpan hemma istället för att sitta här. Det verkar tryggt, och det känns faktiskt lite farligt. Men jag vill inte vara en fegis och det är till horisonten jag längtar. Så jag cyklar vidare, mot Vikmanshyttan. Det här är riktigt ut ur mitt territorium, här är jag inget annat än ett villebråd. Skogen är äldre här, den vet mer. Jag burnar upp och ner längst den slingriga vägen på min skrangliga cykel. Det ska komma en sjö här snart, en öppning i det kompakt gröna där vilda djur ser mej från vägens båda sidor, lättfångad, ynkliga människa.

Men det är så vackert, jag förförs av vägens grus, av dikena kantade av prästkragar som lyser i dunklet. Där är hon igen, Morkullan. Nej, det kan ju inte vars den samma, alla morkullor flyger förstås kors och tvärs i skymningstimmarna. Men hon flyger mot sjön, jag ser den nu i en öppning mellan trädstammarna. Jag måste dit, jag måste ner till strandkanten och känna på vattnet. Jag hittar en liten stig, någon har lagt sin båt här och två gröna duktiga sparkar. Allt ihoplåst med ett ännu duktigare lås. Va snopet....på nåt sätt. Kan jag också lägga en båt hör mitt i ingenstans och göra mej hemmsstadd? Det ska jag isåfall, tänker jag trotsigt. Men jag tror det är pors som doftar så starkt, och fiskarna slår i vassen, gör ringar på vattenytan. En dimma dansar i slutet av den långa sjön. Jag upplöses i det, i jordens självklarhet. När jag cyklar hem önskar jag att björnen ska visa sej för mej, som ett tecken på att jag får vara med.

Jag älskar tomma rum

Så här vill jag ha det jämt! Till sist blev det faktiskt klart. Inga fula onödiga saker kommer över tröskeln. Jag förmår inte ens spika en spik i den jämna väggen.

Vårat kök ser ut så här. Här får jag inte plats längre.

Två nätter med äggoljetempera

Jag har köpt en svindyr färg, gjord på ägg. Den ska komma med posten till Turboden i Söderbärke
och jag ska hämta dem med bilen själv, för jag har fått körkort.
Jag har mätt rummet som jag ska måla, kanske 10 gånger för att få fram hur många kvadratmeter det egentligen rör sej om, det blir olika resultat varje gång. Jag förstår inte, jag kan inte göra matematiska uträkningar, det liksom knollrar sej i skallen. Jag ringer och ringer till de som säljer färgen i Örebro, och de förklarar tålmodigt hur mycket som går åt och hur jag ska måla för att få bra resutat. Jag fattar ändå inte, jag beställer asmycket färg och min kille Andres är inte hemma så jag behöver inte berätta för någon hur asdyrt det kommer bli.
Han är ändå så glad att jag tar hand om det hela, tycker kanske det är lite konstigt bara att jag valde gult, köket som ligger vägg i vägg är ju redan gult... Ja, hur tänkte jag då? jag tänkte inte alls. Och nu känner jag mej korkad.  Gult igen. Hallå? Jag tänkte på kvällsljuset, att det skulle bli så vackert med en ljus gul färg. Att man skulle ligga där och känna lugnet och njuta av ljuset som silas genom trädkronorna in i rummet.
Efter några dagar anländer färgen och på natten står jag i det riggade rummet med min stora färghink.
Alla har gått och lagt sej i vårt hus, jag har flera timmar av ensamhet framför mej, ingen ska störa.
Nu ska jag ta det lugnt, lyssna på radio, röra färgen så noga och duktigt ända ner i botten och stryka den tålmodigt och fint över de vita väggarna.
Jag öppnar burken i andakt, det ser ut som rörda ägg och det doftar äggigt också. Jag gör allt så stilla, helt i min egen takt och jag älskar det här! Precis så här vill jag spendera sommarens alla nätter.
Jag målar och målar med äkta ägg och ute i hönshuset sover mina och barnens första egna hönor. Ägg, ägg, ägg vart jag ser.
 Klockan halv tre på natten har jag gjort en första strykning på alla fyra väggar. Det har bara gått åt en liter färg. Äh va fan, vilket slöseri! Jag ligger i sängen och kan inte sova för jag får sån ångest över att jag köpt för mycket färg, helt i onödan! Jag tänker på olika lösningar, åka tillbaka till Örebro med resterna, sätta upp en lapp på Ica till salu, blanda till andra kulörer. Nej, det skulle säkert bli skitfult.
Jag somnar i ett töcken av en gulgrå färgkarta.
Nästa natt är jag på dåligt humör, känner mej astrött som en urlakad grottmänniska. "Det kommer smitta på färgen" tänker jag. Jag måste vara glad! Jag börjar med en andra strykning klockan 23 och nu suger väggen i sej massor, det går åt flera liter. Färgen beter sej helt annorlunda än i går, liksom girig som om den vill ta slut! Jag bråkar med den, försöker dryga ut varje penseldrag. Men väggen bara suger och suger. Dessutom har Andres börjar skrapa en stor möbel i samma rum som  jag är i. Jag vill vara ifred, jag spelar lugn cool men inuti är jag egentligen sur och stressad. Jag kan bara måla i ensamhet. Det visste jag inte mej själv, jag visste inte att jag är så långsam. Att jag vill smyga runt färgburkarna länge innan jag öppnar dom. Att jag vill ha allt iordningställt och stilla. Jag vill göra allt sakta, så att det känns. Jag visste inte det. Men det är så! Och nu måste jag skärpa mej, för det ska bli klart! Man måste jobba på ibland, inte bara känna så jävla mycket! Måla på din fan, imorgon ska det vara färdigt.

Det var det här jag ville.

Nu sitter jag på dasset och det blåser utanför, jag har stängt dörren. Bara jag är här. Undrar när dom kommer hem, hinner jag slappna av? Är det ens värt att försöka? Allt blommar och doftar, bjuder ut sej i färg och sprakande. Nu vänder ljuset, de små dagarna av livet trillar på. Om jag känner mej ensam så är jag ensam, om jag känner mej glad, så är jag glad. Här är jag iallafall instängd i skogen. Det finns ingen horisont att springa mot. Bara mitt eget mörker att gå in i. Då gör jag det.

Vi anländer om natten till vårt hus i skogen. Jag blir inte upprörd när jag ser gräsmattans en meter höga gräset vajja i vinden. Det var väntat, och jag har redan tänkt på det i bilen. inte stressa upp mej, en sak i taget....Ett ord slår an i mitt inre, jobba, jobba, jobba.

Jag ska aldrig vila. 

Jag ska lia, jag ska räffsa, jag ska gräsklippa. Sen ska jag göra ordning det som ska bli tv-rum. Innan fredag, för då är det midsommar. Men innan dess kommer hönorna och de nykläckta kycklingarna. Så jag måste bygga ett hönshus och en hönsgård innan torsdag. 

Sen måste jag tömma allt i herbret så att vi kan ställa alla verktyg där, för nu står de i hallen så man inte kommer in i huset. 

Men barnen är hungriga hela tiden och sover inte förena klockan halv 12, på kvällen. Dessutom bråkar dom och slår sej var 5 min, så jag måste komma och lösa konflikt, bära, laga mat, diska, plocka undan, plocka fram. 

Jag ville ju det här! Jag ville ju så gärna ha ett hus, jag ville ju så gärna ha barn! Men varför var det ingen som varnade mej? Som såg mej stadigt i ögonen och sa " det kommer bli så HÄR... Vill du verkligen det?"

Och när jag ligger och somnar min yngsta son, minns jag mej själv som barn. Kanske 8 år. Helt bedårande fri! Utan tyngd på mina axlar. Jag springer på stigar och vägar runt min faders gård. Allt som är, är NU och här med mej, allt som växer ur jorden är jag. Träden och stenarna, skogens sus, mina ben som för för mej genom det höga gräset. Hon är nästan helt borta, den där vackra lilla flickan. Ändå förnimmar jag det som hon såg. Ändå önskar jag att jag var hon istället.

                                                   

De här tre böckerna ska jag läsa i sommar.

SKA jag.
Det kan bli nog så svårt ska jag säga, med allt annat som pockar...
Härom dagen lyssnade jag på bokcirkeln i P1, så bra och inspirerande smalprogram där en grupp författare läser klassiker och pratar om dom. Då läser de just "En dåres försvarstal" och de fick mej att vilja sluka boken direkt! Skriver för över hundra år sedan handlar den om ett svårt kärleksförhållande, förväntningar, krav, plikt, sexualitet, kvinnlig frigörelse osv. ALLT som är spännande, som jag tycker ... Och Strindberg också, denne kaxige, svenska kvinnohatarskald som jag aldrig haft något intresse för. Nu tycks han full av självinsikt och mod.

Jag dammar bakom böckerna. Det gör jag en gång om året när vi till min förbannelse hyr ut lägenheten över sommaren. Där i hyllan står den här mycket läsvärda boken som ni säkert har hemma allesammans! 

På måfå slår jag upp en sida och får dessa utmärka tips! Hur har jag egentligen kunnat leva utan detta fram till nu?