Vi anländer om natten till vårt hus i skogen. Jag blir inte upprörd när jag ser gräsmattans en meter höga gräset vajja i vinden. Det var väntat, och jag har redan tänkt på det i bilen. inte stressa upp mej, en sak i taget....Ett ord slår an i mitt inre, jobba, jobba, jobba.

Jag ska aldrig vila. 

Jag ska lia, jag ska räffsa, jag ska gräsklippa. Sen ska jag göra ordning det som ska bli tv-rum. Innan fredag, för då är det midsommar. Men innan dess kommer hönorna och de nykläckta kycklingarna. Så jag måste bygga ett hönshus och en hönsgård innan torsdag. 

Sen måste jag tömma allt i herbret så att vi kan ställa alla verktyg där, för nu står de i hallen så man inte kommer in i huset. 

Men barnen är hungriga hela tiden och sover inte förena klockan halv 12, på kvällen. Dessutom bråkar dom och slår sej var 5 min, så jag måste komma och lösa konflikt, bära, laga mat, diska, plocka undan, plocka fram. 

Jag ville ju det här! Jag ville ju så gärna ha ett hus, jag ville ju så gärna ha barn! Men varför var det ingen som varnade mej? Som såg mej stadigt i ögonen och sa " det kommer bli så HÄR... Vill du verkligen det?"

Och när jag ligger och somnar min yngsta son, minns jag mej själv som barn. Kanske 8 år. Helt bedårande fri! Utan tyngd på mina axlar. Jag springer på stigar och vägar runt min faders gård. Allt som är, är NU och här med mej, allt som växer ur jorden är jag. Träden och stenarna, skogens sus, mina ben som för för mej genom det höga gräset. Hon är nästan helt borta, den där vackra lilla flickan. Ändå förnimmar jag det som hon såg. Ändå önskar jag att jag var hon istället.