Jag kan inte så många fåglar. Men jag har lärt mej att det är morkullan som flyger i skymningen över huset. Ikväll följer hon mej längst vägen när jag cyklar bort för att få vara ifred. Var ska du morkulla? Vidare till barn som skriker i skogen vid de blå bergen? Jag blir stående med min cykel och ser efter henne, hör på tystnaden över kalhygget. Här stor mjukt gräs och vajjar, hallon och stora blåklockor. Vågar jag gå ner till den mörka tjärnen? Jag har varken hund eller bössa med mej, och jag har hört att det finns en björn i närheten. Men jag är nog mer rädd för människor än vilda djur egentligen. oförutsägbara, farliga människor. Jag sitter på stenar i kallhyggets brant, tycker mej höra grenar som knäcks. Tänker på vildar som plötsligt kan stiger upp ur terrängen, i alla rotvältor och sly ser jag skuggor. Tänker på att måla spiskåpan hemma istället för att sitta här. Det verkar tryggt, och det känns faktiskt lite farligt. Men jag vill inte vara en fegis och det är till horisonten jag längtar. Så jag cyklar vidare, mot Vikmanshyttan. Det här är riktigt ut ur mitt territorium, här är jag inget annat än ett villebråd. Skogen är äldre här, den vet mer. Jag burnar upp och ner längst den slingriga vägen på min skrangliga cykel. Det ska komma en sjö här snart, en öppning i det kompakt gröna där vilda djur ser mej från vägens båda sidor, lättfångad, ynkliga människa.

Men det är så vackert, jag förförs av vägens grus, av dikena kantade av prästkragar som lyser i dunklet. Där är hon igen, Morkullan. Nej, det kan ju inte vars den samma, alla morkullor flyger förstås kors och tvärs i skymningstimmarna. Men hon flyger mot sjön, jag ser den nu i en öppning mellan trädstammarna. Jag måste dit, jag måste ner till strandkanten och känna på vattnet. Jag hittar en liten stig, någon har lagt sin båt här och två gröna duktiga sparkar. Allt ihoplåst med ett ännu duktigare lås. Va snopet....på nåt sätt. Kan jag också lägga en båt hör mitt i ingenstans och göra mej hemmsstadd? Det ska jag isåfall, tänker jag trotsigt. Men jag tror det är pors som doftar så starkt, och fiskarna slår i vassen, gör ringar på vattenytan. En dimma dansar i slutet av den långa sjön. Jag upplöses i det, i jordens självklarhet. När jag cyklar hem önskar jag att björnen ska visa sej för mej, som ett tecken på att jag får vara med.