Sjukdrömmar, jag vaknar av att någon rycker i ytterdörren. Det är eftermiddag och jag har sovit i flera timmar. Jag drömde om en pojke som hette Janos...
Just nu passar det inte att bli sjuk, jag vet inte när det skulle passa bra? Men inte nu iallfall.
Lägenheten ska tömmas, jag måste städa bakom spisen, allt ska klaffa och det är skolavslutning också.
Som vanligt vill jag något annat. Jag vill bli bonde och jag vill sitta i Tantolunden med mina vänner och dricka cava. Sommaren rycker i mej, nervöst och rusigt. "Kom nu då! Kom med! Du har ju inte ens plockat några liljekonvaljer! Hur kunde du glömma bort det!"
Allt det hinner jag tänka några sekunder innan jag rusar upp ur sängen och öppnar dörren för familjen som varit och badat. De snubblar in bland alla tusen skor i hallen, dom hungriga " vad blir det för mat?" Nej, jag vill inte laga mat, jag vill inte befatta mej med familj som behöver olika saker. Jag vill hellre ligga under täcket och tänka på hur synd det är om alla i Turkiet som blir sprayade av tårgas.
Jag vill tänka på bikupor och små getter som jag ska mjölka, kom inte och stör mej, jag har nog med mej själv...

Den här kvällen

Kvällen är ljum och ljuv, jag vill egentligen bara galoppera ut bland de grönskande bladen, men jag håller mej kvar framför dataskärmen som min egen fånge. Jag tänker på min skrivkurs som är slut, jag sörjer lite.
Hur ska jag klara det nu? helt själv...
Jag behöver den där uppbackningen, någon som håller mej om ryggen. Det är iallafall vad jag inbillat mej. Under skrivåret har jag på något sätt förstått hur svårt det är, att skrivandet är ett hantverk jag måste lära mej att bemästra. Kanske har jag talang, men det räcker inte så långt. Jag måste skriva och skriva och skriva och läsa, läsa, läsa. "Klassikerna ska man plöja", sa en bokförläggare vi hälsade på med skolan, "litteratur som hållit genom årtionden". Jaha, var börjar man då?
Strindberg kanske, men honom är jag inte så sugen på för den kvinnofientliga attityd han verkar ha. Hur ska jag kunna läsa honom med öppet sinne?
Förläggaren sa "läs Harry Martinsson", jag har inte läst något av honom heller. Jag gillar Moa Martinsson, känner mej nära henne för att hon var mamma och kvinna. Och när jag frågar förläggaren vilken är hans kvinnliga favorit genom tiderna tänker han en stund och säger "Selma Lagerlöf." Och det var ju på något sätt typiskt, vem skulle han annars tänka på? Då säger jag att jag menade en internationellt känd författarinna, men det kommer han inte på någon. Sara Lidman, Kerstin Ekman får han ur sej i förbifarten, men det är mer som om han minns att de finns...
Ja, jag får väl läsa Semla då, har börjat på Gösta Berlings saga förut och tyckte den kändes seeeeg.
Men kanske är den nyttig, och tar mej till en plats jag aldrig varit förr. Och kanske får jag mer språk att använda. Jag som tänkte att det var så enkelt, bara fatta pennan och dra iväg!

Vad kommer hända nu? No more worries in the vida.

Från en söndag

Glad, regn, äppelmust på flaska med barnsaliv, maskrosvin, kossor i hagen, nedstämd, gråt, tjata, killas, låssassuga tutte, åka till Italien eller Fårö, tänka på islam, rensa en låda.

 Jag går i skogen och ropar efter min katt. "Devi, Devi, Deviiiiii!" Grönskan är så frisk och ute på våtmarken blommar ängsullen. Hur kan det vara så vackert? Bara ett stenkast från betongen?
Det är som om betongen bara lagts ut som på skämt mitt i skogen.

Myggorna kommer, jag ser att det blir massor av blåbär i år. Runt hela sjön går jag, men Devi är ingenstans. Jag ropar varje 100 meter. Min lilla katta, jag har så mycket att göra, i natt ska jag klistra klippa presenter till min son, jag ska baka pizzor, skriva en läxa, läsa ut Korparna, som jag önskar aldrig tog slut!  Göra godispåsar, ringa mamma och mycket mycket mera! Kom hem och lägg dej vid fotändan på min säng, du fina lilla misse! Fast jag förstår om skogen lockar dej...

Jag vill inte äta mat.

Jag vill inte köpa kläder.

Jag vill inte höra på cafemusiken som ska göra nej lugn.

Jag vill isolera mej från omvärlden och inte träffa några människor, hellre leva med hönor och bin och se på utsikten.

Jag både hatar och älskar mänskligheten, det kanske är ett vanligt fenomen? Att försöka leva som människa i den hör världen är verkligen ett kors.

Idag är jag i Södertälje, jag ser på allt som människor skapat. Det mesta är så fult och långt ifrån sitt ursprung som det bara går. Men jag ska ändå köpa en present, jag ska köpa de frodigaste plantorna och jag köra bil som en gudinna genom korsningarna. Jag kan inte låssas att jag är något annat en just en människa i den här röran.

Från paradisets lustgård

Kära löjtnanshjärta! Varför älskar jag dej så? Du får mitt hjärta att vibrera som en liten fjäril i vårljuset. Här sjunger fåglarna från morgon till kväll, jag vet inte deras namn men jag söker efter dom med blicken mellan trädens nyutsprungna blad. Någonstans doftar balsampoppeln, helt oansenlig i sin fysiska kropp, men alldeles sagolikt, alldeles galet aromatisk. Jag måste ha den med mej när jag far! Jag måste plocka fickorna fulla av den feta, skånska mullen,av sniglar och kirskål. Precis allt måste jag bevara så jag inte glömmer hur saligt det är!