Igår var jag i snöstorm i Stockholm för att leta efter lite julklappar.
Jag blev inte så sugen på att handla nåt, allt var så dyrt och fult och alla människor som hetsade fram på gatorna gjorde mej oinspirerad. "Det där kan jag ju sy själv, det där snidar jag enkelt till!"
tänkte jag hela tiden, men det är ju ett skämt att jag skulle göra det.
Så till slut blev det inte så mycket handlat,
det blev den här renen i lila glitter som jag inte kunde motstå.
Den såg på mej med en blick som sa "ta med mej hem", och det gjorde jag.

12.12.12.12

Jag ville vara närvarande den där magiska minuten idag klockan 12 minuter över 12 den 12 i 12 2012.
Man hör ju hur fantastiskt det låter!
Jag var hemma själv, tänkte sätta mej med katten i soffan och bara se på de snöiga trädtopparna utanför fönstret en stund. Så knackade det på dörren 10 minuter över 12. Men åh! Först tänkte jag inte öppna, vem ska störa mej nu i denna viktiga minut för att hämta några glömda vantar? Men okej, jag öppnar. Det är brevbäraren som står där med ett stort paket till mej! Jag tänker säga, men gör det inte att klockan är ju 12.12 nu om en minut!
Hinner sätta mej i soffan igen ned paketet, sen händer det!
Kling, klang, klong!


I paketet finns en adventskalender från 1982! Den gjorde jag och min pappas kompis Jonte den vintern. Det är huset jag växte upp i. Huset som funnits med i mina drömmar hela mitt liv, bilden av barndomen i sitt vackraste skimmer.
I varje lucka har jag eller Jonte eller någon av mina föräldrar ritat små bilder. Allt är så sprudlande och ungt, fyllt av entusiasm.
Varför kommer det nu precis?
Är det nåt jag ska förstå?
Det var iallafall ett väldigt kärleksfullt dokument från min svunna barndom, en fin gåva i mörkret.

Det är synd om människorna

Det är sorgligt att lämna ledsna barn på dagis.
Jag blir arg på mej själv och på världen, varför ska det här också vara svårt?
Jag ser det genom Silas ögon, något barn som gallskriker i ett av rummen, några stora pojkar som satt sej vid hans plättbakning i köket och flinar.
- Jag vill inte vara på dagis....
Och vad är det jag själv ska göra som är så viktigt så att han måste vara här?
Helvete, jag står inte ut med den minsta lilla smärta!
Det är ett ont som bultar i mej, att känna genom mina barn och inte stå ut med det.
Typiskt curling, typisk fri uppfostran, typisk inte-låta-barnen-känna-sina-känslor-mamma.
Jag tror inte mina föräldrar ens var i närheten av det här när jag var en liten flicka, det fanns inte samma tvivel i varenda situation när det gällde barnen. Inte för att de uttalat var inne på att låta mej ha mina känslor, utan för att jag inte tog lika mycket plats som mina barn gör.

Zaz, la toy session : je veux

Klockan 10 står jag och mina kompisar i kön utanför Pingstkyrkans loppis i Södertälje.
Kön är redan lång och jag känner igen flera av tanterna och gubbarna som är där, de kommer varje vecka och de är alltid först. När dörren öppnas prick tio springer de in! Jag halvspringer också, jag tittar åt alla håll så mycker jag jag kan, dyker ner i en låda, snabbt upp, in i nästa rum.
Hittar inte så mycket, men det är så roligt iallafall att fynda, leta, fantisera om allt man kan göra om och sätta upp i sitt lilla hem.
Och farbröderna på loppisen flörtar med oss, de flesta i 60 års åldern, de spanar när vi sitter och fikar, en frågar mej om jag redan är gift.
Det är hit man ska gå om man vill ha en loppisgubbe och gifta sej med.

Jag behöver fler kakburkar till min kakburkssamling.

Jag behöver fler hängare till mina hängare.

Snöad

Jag går runt den lilla sjön i skogen bakom hyreshusen. Kompakt tystnad, snön börjar falla medan jag går. I allt det här vita vore det behagligt att stilla dö.
Vintern är som en död i sej själv.
Inåtvänd, avstannad, livlös.
 

Stillös

Vad ska man ha för stil när man är 38?
Kanske jag borde börja med tjusiga hattar, eller byxor med pressveck för att känna mej bekväm?
Jag kan inte ha mina finaste gamla vintage klänningar längre, mina armar är för tjocka, det stramar åt så jag inte kan röra mej utan att spräcka tyget. Det ser det för taskigt ut....
Jag har läst i en feng shui bok att man ska göra sej av med  kläder som inte passar längre, de ger bara falska förhoppningar om att allt ska förändras... en dag, och att man inte är bra som man är nu.
Bättre att leva i nuet och acceptera, jag är för tjock för smala klänningsärmar.
Men på den inbitne samlaren och förnekaren får inte dessa ord något riktigt grepp, hellre lever jag i hoppet om att en dag ska jag vara förvandlad. Va sorgligt det låter! Denna totala kroppsfixering som pulserar likt en ond kraft i oss alla.
 Jag skyller på staden, jag skyller allt på staden.