Herrvreten

Nu är den vackraste tiden. Hundra nyanser av grönt när allt växande skjuter upp ur jorden. Jag skulle vilja vara i marken där allt händer, inte som människa men som ett ormbunksblad som sakta vecklas ut i vårsolen. Jag och Silas går till skogen och vi bara är där och tittar på allt som rör sej i vinden, i gräset. Ingen av oss vill gå hem, jag vill klippa av bandet till det praktiska livet som jag hela tiden måste styra upp och följa. Bara vill jag vara med min son i skogen och veckla ut mina blad.

Stöd ship to Gaza, skänk en slant och för skeppet närmare mål!

Tuppen ja

Dagens loppisfynd. Typisk onödig addition till mitt överfyllda hem.På den här LIONS loppisen som hålls varje år i Järna springer folk in när grindarna öppnas. Det är så fascinerande för mej, jag kan alltid dra det som en rolig historia när man pratar loppis. För hur ska man kunna titta på allt även om man är först, det går ju bara att rikta sina ögon mot ett föremål i taget.

Vårnätter

Jag minns att jag kunde bli som galen av våriver, förr innan jag blivit absorberad av familj.
Jag ville kasta mej ut och va med på allt som drog och skälvde i vårljuset.
Jag är äldre nu, blir inte lika svallande förtjust. Det är mer som ett torrt konstaterande nu för tiden, att såna känslor fanns. Det var faktiskt underbart att känna så MYCKET, men det är som ett annat jag klivit in i mej själv.

Jag har en trädgårdsblogg som jag skriver på ibland.

1 Maj

Jag tänker på kalhyggen, på fattiga mammor och pappor, 25 procent arbetslösa ungdomar i Spanien. Jag tänker på hur åtskilda vi människor är från varann, på pengar som alla behöver till sitt dagliga bröd. Av tusen människor finns det någon som skor sej på dom som är under. Någon som tjänar på folk som behöver smulorna för att leva. Att sko sej, att inte ha empati eller hjärta, inte känna ett medmänskligt ansvar. Att tycka att alla väljer själva " vill de inte ha jobbet som är uselt betalt så finns det alltid nån annan som vill, man väljer själv".
Den där förbannade valfriheten, den beskäftiga högerns paroll. Egentligen betyder det; inget skyddsnät. Alla väljer själva om de vill trampa eller trampas på. Idag ville jag vara med i tåget, men istället fann jag mej på trappan till
mitt hus i skogen, jag ville inte åka nån stans bara lösas upp i en varm vårvintern.

Vilken fin sida! Precis vad vi behöver se dessa dagar när vi bomaderas av skönhets-TV, supersmala fotomodellsideal och allt annat skit som visar hur vi inte duger som vi är, alla vi människor.