First Aid Kit - The Lion's Roar

Snön faller.
Jag har varit hemma i två veckor snart med sjuka barn.
Allt går runt i en liten, liten bubbla som heter snor, hosta, feber, dricka jos, lägenhet, backen, konsum, gymet och det lilla jobbet.
Det var allt.
Och så önskar jag att vintern var till enda, tyckte jag om vintern när jag var barn?
Tror inte jag hade någon åsikt, den bara var.
Nu tycker jag sannerligen inte om den, att frysa i mörkret är som en förbannelse.
Härom morgonen när jag gick i Ytterjärna var kölden total,som ett massivt kraftfullt väsen som höll mej och de få människor jag mötte på vägen i ett stenhårt grepp.
Men det var vackert, det måste jag säga.

Jag läser "Min kamp" av Karl Ove Knausgård och kan knappt släppa den ifrån mej för att den är så bra! Jag älskar hur språket flödar och hur han beskriver sej själv i sin tonårstid med så mycket distans och samtidigt stor självrespekt.
Sen tänker jag förstås på hur mycket han drar ut på alla stycken och beskriver varenda liten detalj, och hur jag själv försöker få bort allt oväsentligt när jag skriver, skala av så att bara det bästa återstår. Är det för att jag är kvinna som jag gör så?
Är det för att han är man som han inte gör så? Utan verkar trivas i att ta med allt, för det är viktigt.
Helt ovetande tills nu har jag varit, om den debatt boken och böckerna (det är visst 6 stycken på rad som ska komma ut) har skapat. Om den kritik Knausgård får för att böckerna anses manschovinistiska och jämförs med massmördaren Breivik. Jag har inte kommit dit än i texten där det blir så tydligt....
Men hur jag nu läser på ett nytt sätt när jag vet det, min naiva, obesudlade inställning är för evigt färgad.
För det var dessutom en skribent som jag tycker är spännande, Maria Sveland som kritiserade honom för ett par dagar sen i DN. Citat "Inte heller tror jag att det är en slump att medier och litteraturkritiker tokhyllat en skäggig norrman och hans litterära mastodontverk som av en händelse heter just ”Min kamp”. Jag lämnar diskussionen om den litterära kvaliteten utanför denna text, poängen är att de åsikter som Knausgård vädrar i sina böcker är precis de slags åsikter som blivit alltmer legitima i takt med att gränserna förskjutits åt höger. Han skriver om ”fittlandet Sverige” som är så politiskt korrekt att man inte ens får säga ordet neger längre. Han beskriver sin ångest över sin förlorade manlighet just för att han tvingas byta blöjor och vara pappaledig och gå på babyrytmik."

Ta mej till Bangalore

Dofter från Indien som får mej att längta till detta magiska land där livet uppstod.
Den här lilla krämen som jag fick av en vän som just kom hem, har doften av en hel indisk bazar i sej! Jag började skratta av lycka när jag skruvade av korken och sög in den tjocka doften i näsan! Så maxat!

Scents from India makes me long for the magic country where life arose. The little cream given to me by a friend who just returned from India, has the smell of a whole indian bazar in it! I started laughing of happiness when I unscrewed the cap and inhaled the thick scent in my nose! So maximum extreme!

Dagarna går

Det börjar bli tjatigt, men livet som småbarnsmorsa är tjatigt.
Som ett gammalt tuggummi som går och går, dag efter dag med nåt litet andningshål här och där. Och man står ju ut för att barnen är så vackra! För att man älskar dom så ini helvete mycket!
Men en dag som idag blir inte mycket gjort, och det är som att jag aldrig kan fatta att det alltid är så!
Det är ju på sätt och vis skönt, jag ger inte upp mina storslagna planer om att sortera i ett skåp, måla om ett bord, skriva på en text. Fast när klockan är kväller igen har jag inte fått gjort ett enda jota.
Ge upp, ge upp, varför ska vi göra nåt alls?
Var det egentligen meningen att vi skulle göra så mycket?

Jag är i mitt essä mitt i natten, bakandes bullar till min älskade som jag nyss förbannade.
Men så har jag också lärt mej i KBT-terapi att göra TVÄRTom mot vad man tänkt, och då är det bra med ett bullbak istället för ett surfejs.
Det är något triggande med att sätta igång projekt och just när natten börjat.
Dold av mörkret och tystnaden tycks det möjligt att utföra underverk, som vaniljbullar.

Im in my best moment in the middle of the night, baking buns for my beloved who I was just cursing.
But I've learned in CBT-therapy to do the opposite of what one thinks to do, and then it's better with bunbaking than a sourface.
There is something thrilling about starting a the project just when night falls.
Hidden in the dark and silence, it seems possible to perform miracles, such as vanilla buns.

Blod

Det var aldrig någon som pratade mej om mens när jag var ung.
Mer än att man måste ha mensskydd så det inte blöder igenom brallorna.
Och vad skulle de ha sagt? Det finns ingen levande kultur runt menstruationen i Sverige.
Ju äldre jag blir desta mer påverkad blir jag av menscykeln, ungefär fem dagar innan mensen sätter i gång infinner sej en stickande ilska. Och efter ytterligare ett par dagar är känsligheten på topp. Allt går innanför huden och jag känner mej helt avskalad och naken. När väl blodet kommer känns det otroligt befriande.
Är det verkligen att jag blivit äldre som gör att det känns tydligare?
Eller var jag bara inte medveten innan?
Den här boken, Det röda tältet om hur kvinnor i den gamla tiden går in i ett tält i en vecka när det är mensdags, finns att läsa.
Kanske är sinnet skärpt under lingonveckans dagar så att man blir mer klarsynt? Bättre på att lösa problem och se nya möjligheter.
Ett totalt undangömt ämne skulle jag vilja påstå, och varför då? För att folk tycker mensblod är äckligt?
Ett annat lästips Skammens röda blomma av Denise Malmberg

There was never anyone who talked to me about menstruation when I was young.
More than one has to juse tampax, so it does not bleed through your pants.
And what would they have said more? There is no living culture around menstruation in Sweden.
The older I get the more affected i get of the menstrual cycle, about five days before my period sets in motion arises a stinging rage. And after a few days, the sensitivity is on its peak. Everything goes under the skin and I feel completely stripped and naked. Once the blood flows there is a feeling of incredibly liberation.
Is it really that Im getting older that makes me feel it all more clearly?
Or was I just not aware of before?
This book, The red tent about how women in the old days goes into a tent for a week when it's time for their periods.
Perhaps the mind is sharpened during "cranberrieweek" so that you become more perceptive? Better at solving problems and see new possibilities.
A totally dismissed topic I would say, and why? Beacause people think menstrual blood is disgusting?
Another suggested reading "Shame red flower" by Denise Malmberg