Jag är i mitt essä mitt i natten, bakandes bullar till min älskade som jag nyss förbannade.
Men så har jag också lärt mej i KBT-terapi att göra TVÄRTom mot vad man tänkt, och då är det bra med ett bullbak istället för ett surfejs.
Det är något triggande med att sätta igång projekt och just när natten börjat.
Dold av mörkret och tystnaden tycks det möjligt att utföra underverk, som vaniljbullar.

Im in my best moment in the middle of the night, baking buns for my beloved who I was just cursing.
But I've learned in CBT-therapy to do the opposite of what one thinks to do, and then it's better with bunbaking than a sourface.
There is something thrilling about starting a the project just when night falls.
Hidden in the dark and silence, it seems possible to perform miracles, such as vanilla buns.