Städa bör man

Nu tänker jag på något annat än pappa.
Jag vill ha städhjälp.
Någon som kommer hem till oss och städar hela lägenheten en gång i veckan.
Jag hatar själv att städa, jag blir alltid på så otroligt dåligt humör när jag vispar runt med dammsugaren, men jag gillar när det är rent.
Ska man ta hand om sin egen skit?
Jag har fått det med mej hemmifrån, att man ska det, men jag vet inte vad jag själv tycker egentligen.
Det mest jämnlika hemma hos mej vore att en städtant/gubbe gjorde jobbet.
Min partner hade städhjälp hela sin uppväxt, det hade alla i Spanien med bra inkomst
då och så är det nog fortfarande.
Ingen jag känner i Sverige har det, det är lite fult här.
Jag har själv jobbat som städhjälp hos rika, det var inte så kul precis.
Men det är ett jobb som ger pengar, roligare än att plocka potatis, som jag också gjorde varje sommar som tonåring.
Det är allt en moralisk fråga, skulle jag vara helt okej med att en städare gick runt hemma hos oss och plockade upp våra skitiga underkläder medans vi var på våra jobb?

Barnen måste få lite jul.
Jag lyckas hålla i det mest harmoniska pepparkaksbak någonsin idag,
alla glada och jag själv- supertrevlig och villig provider of deg.
Alla ideer bejakas! Gör stora klumpar av deg så gräddar vi dem,
visst! ät så mycket deg ni vill, visst! slicka på kavlarna och på de färdiga pepparkakorna och lägg tillbaka dem.
Det gör inget.
Och det är faktiskt sant, det gör ingenting alls, bara min pappa blir frisk får ni göra va fan ni vill.

När pappa är sjuk

Nej, det blir inte bra.
Jag måste be, men till vem?
Jag tror inte på gudfader den allsmäktige.
Och när jag frågar universum svarar hon
att det tar livet självt hand om.
Jag måste be till det innersta i pappa själv, att han sträcker ut sina starka vingar
och flyger. Att han låter livet flöda i sina lemmar och ådror, så att allting klarnar.

Pappa,
lyssnar å P1.
Pappa spelar klarinett.
Pappa är så rynkig som jag.
Jag har hatat honom stundtals.
Jag har älskat honom så mycket i hela mitt liv.
I mitt hjärta sitter jag ihop med honom.

Allt blir bra!
När solen lyser och livet rullar på,
då kan man ju tro på det.
allt blir bra....

Med ledsna ögon

Det är storm i Skåne.
jag kommer inte hem med flyget som jag bokat.
Jävla skit, jag orkar inte längre.
Bryter ihop i telefonen hos SAS för att planet är inställt.
Jag vill ge allt, men nu har jag inte mer.
I den mörka natten i bäddsoffan som är för kort i rummet där jag såg på V
ensam med min bror för 25 år sen,
ser jag mej själv som ett behövande barn som vill ha sin pappa,
att han är den enda vuxna person som älskar mej.
Men jag vet,
jag är själv vuxen, jag måste se efter min lillainutiflicka ensam.
Fan va det blåser!
Rutorna skallrar, röken blåser inåt, hunden vill inte gå ut och pissa.
Ta sej samman och orka i 50 år till.
Varför?

Det finns något inuti den svåraste känslan av sorg, smärta, uppbrott
som är-
befrielse.
Jag minns det när min värld rasade samman som tioåring,
mina föräldrar berättade att de skulle skiljas.
Det var så oväntat, hårt och dramatiskt.
Och i samma ögonblick som insikten föll ner i skallen på mej kom en känsla
av frihet, lätthet, tyngdlöshet.
Länken till sin egen innersta källa.
Så säger min bror, han har känt samma sak.
Det är fösta gången jag hör någon annan beskriva det.
Vi är alla samma.

Vi pratar om pappa.
Att han är dålig.
ibland får någon av oss en gråtattack
och vi börjar båda hulka.
Klippan, den alltid starke, den odödlige, tryggheten.
Ingen av oss vill ha honom svag.
Det är som ett tjockt täcke över mej, över mitt sinne.
Jag kan inte tänka på nåt annat och ändå är jag som pausad.
Jag vill vara där med honom och hålla i hans jättestora händer,
jag måste vara beredd att åka varje stund.